Konst att falla för

Det första som slår mig när jag kliver in på Kronan är de ensamma. Djur i utkanten. Harar i vinterskrud i vilsna landskap. I Lena Möllers oljemålningar hittar jag efter en tid nya uttryck som växer sig starkare. Som skammen. Den röda. Som hettar.Jag faller pladask för hennes "Åt vilket håll" där två harar tycks oense om vilken väg de ska ta. Jag vill ta tavlan under armen, ta den med hem och säga till hararna att de inte behöver vara rädda - jag valde deras väg.Men de hänger kvar, de liksom djuret som skäms.I det mindre rummet hänger Lenas grafik. Det är något helt annat. En lätthet. Hemligheter, låt vara att det även här finns djur, men de känns inte längre så förvirrat ensamma. Hästarna tar plats, trots det väljer Lena att visa rörelsen i utkanten. Ett grepp som frigör yta för fantasi.Det är njutbart att vila länge i Lena Möllers målningar och grafik.Det som numer kallas det lilla Galleriet rymmer till största del kolteckningar av Norrköpingskonstnären Jan Erik Frisendahl. Här kan jag inte låta bli att le mest hela tiden. Här finns något jag väljer att kalla underfundighet. Jan Erik Frisendahl menar mer att det har med lika med, med likheter att göra. Oavsett vad man väljer att kalla det är det fyllt av värme och humor. Som pricken över i:et, som öarna i ett ansikte, som likheten mellan Dödens Ö och Bråboplan i Röda Stan. Det sistnämnda ett fotografi, ett montage. En teknik han kallar tangenttryck.Att uttrycka sig i kolskisser är enligt Jan Erik Frisendahl ett snabbt sätt att nå resultat.- Att måla är som att skriva en roman, att använda kol är som att skriva en dikt - det går snabbt, men kan vara lika jobbigt.Kanske tanken inte hinner försvinna på vägen och genom datorns hjälp går allt ännu snabbare. Och så är det enkla så svårt. Som de omfamnande svarta strecken som bildar formen av en överkropp i kontur - åt vänster, åt höger. Det är ingen liten konst som visas i det lilla Galleriet.I morgon invigs utställningarna av Göran Sarring.

Information till våra läsare

Konst att falla för