Konsert: Nationalteatern rockade sönder sin repertoar

Ett flertal bitar från bandets senaste, överraskande starka, album ?Kackerlacka? inkluderas i setlistan och Stig Vig sjunger betydligt bättre än vad jag hade förväntat mig. Det är uppenbart att det är ett gäng farbröder som fortfarande brinner för sin musik och klarar av att vara intressanta så här många år efter den egentliga storhetstiden.
Nationalteatern bjuder på precis den hitkavalkad som publiken kommit för att höra. Det är ?Jack The Ripper?, ?Kolla, kolla?, ?Bängen trålar?, ?Barn av vår tid? och inte minst ?Livet är en fest?. Det borde egentligen vara en hejdundrande nostalgiföreställning, men det fungerar inte riktigt så.
Nationalteatern anno 2006 känns nämligen inte alls särskilt genuint. Jag har egentligen inget emot Mattias Hellberg, men att se honom som stand-in för Pale Olofsson blir bara fel. När Hellberg som inte ens var född när grundplåten lades för Nationalteatern leker ut sin egen rockmyt bland de skamfilade bandkamraterna blir det mest larvigt. Jag kan inte neka till att han är en känslofull sångare och intensiv scenkaraktär, men jag föredrar honom i andra sammanhang.
Jag kan inte släppa känslan av att de gamla stötarna håller liv i orkestern bara för sakens skull. Det brinner inte alls lika intensivt längre och som jag skrev, nostalgi-biten försvinner när det inte är den gamla originaluppställningen som ställer sig på scen längre.
Nationalteatern-hits finns det många band som spelar minst lika bra som orkestern själv numera. För dem som bara vill åt låtarna är alternativen många.
Men låt oss lägga allt sånt där bakom oss och bara fokusera på spelningen. Den håller nämligen inte heller. Tillskillnad mot Dag Vag som hade en nästintill kliniskt perfekt ljudbild brötas Nationalteaterns låtar sönder. Musikens nyanser försvinner när gubbarna gör rock n?roll av hela sin repertoar. Ensemblen tycks dock njuta av det, Ulf Dageby ler farbroderligt bakom sina solglasögon och bandets ende rockstjärna, Nikke Ström, tycks ha hur mycket energi som helst.
En enda gång brinner det på riktigt. En enda gång! Det är när bandet tar ner tempot och bjuder på den underskönt vackra Bob Dylan-tolkningen ?Bara om min älskade väntar?. Då är det så jag får gåshud, mer sådant och Nationalteatern hade känts betydligt mer angelägna. Men farbröderna vill uppenbarligen spela rock och slarvar bort stora delar av sin repertoar.
Paradnumret ?Livet är en fest? är den här kvällen bara en skugga av sitt forna jag och jag är inte ensam om att vara missnöjd. Runtomkring mig börjar missnöjda muttranden höras.
? Det här är skandalöst dåligt, hävdar den överförfriskade gentleman som går som längst.
Konklusionen är obarmhärtig. Nationalteatern borde lägga nostalgiinstrumenten på hyllan en gång för alla och gå vidare. Dag Vag däremot, dem ser jag gärna mer av.
Mikael Mjörnberg