Koncentrerat och mångbottnat om Freuds sista tid i Wien
Besökaren av Eric-Emmanuel SchmittÖversättning: Olle PetterssonRegi: Olle PetterssonScenografi: Agneta SkarpI rollerna: Kåre Sigurdson, Kyri Sjöman, Claês Weinar, Mats HuddénProd: Östgötateatern24 april tom 22 maj i Norrköping
En vårnatt 1938 får Sigmund Freud (Kåre Sigurson) ett oväntat besök. När den okände mannen i hatt (Claës Weinar) lägger sig på divanen konfronteras Freud med en händelse ur sin egen barndom. Det får honom att undra över vem den mystiske besökaren egentligen är. FOTO: ÖSTGÖTATEATERN
Foto:
Samtidigt är det att förminska "Besökaren" å det grövsta om man påstår att detta är ett bärande tema - eftersom den snuddar vid flera filosofiska problem, människans eviga livsfrågor. Exempelvis teodicéproblemet: Hur kan Gud finnas och vara god när världen är ond?
Det kan låta tungt, men humorn och kvickheterna lättar upp dialogen och den täta, koncentrerade berättelsen.
Vi flyttas till Wien 1938 och möter psykoanalysens fader, Sigmund Freud 80 år, den natt då nazisterna griper hans dotter Anna. Medan hatets sånger ljuder från det öppna fönstret får han besök av Gud - eller en galning? Eller är det ännu en dröm, en projektion av det omedvetna? Vem den mystiske besökaren är får vi aldrig veta.
Förnuft mot tro
Under besöket ifrågasätts professorns livsverk, för vad det är för mening att hjälpa en galen människa, när hela världen är galen? Förnuftet ställs mot tron och inför besökaren försvarar Freud modet i sin ateistiska hållning: "Det är djuret inom mig som vill tro, inte förnuftet. Det är kroppen som inte längre vill dränka lakanen i svett av oro och ängslan. Det är köttets revolt." Litet kul blir det när han nästa stund frustrerad uppmanar besökaren att bevisa att han är Gud. Och ifall det skulle vara så passar han på att förbanna Guds brutna löfte, att han gav människan förnuftet som sedan ständigt stångas mot sina gränser.
Rollen som Freud kräver mycket av utantillärande, och trots några små missar, gör Kåre Sigurdson en lysande rollgestaltning som känsligt fångar hur auktoriteten Freud hamnar i gungning och blir en vanlig (nåja) tvivlande människa.
Men Sigurdson är inte den ende som glänser i ensemblen. Claës Weinar har en total närvaro i rollen som den okände besökaren. Mats Huddén, med bakåtslickat hår och blankputsade stövlar med stålklack, riktigt ångar obehag i sin mer endimensionella roll som Gestapo-officer. Kyri Sjöman fångar med lätthet Freuds rappa och litet näsvisa dotter.
Allt utspelas i Freuds borgerliga arbetsrum med ofantligt höga bokhyllor, ett arbetsbord och såklart den klassiska divanen. Scenografin är tydlig, men ändå associativ. Utanför bildar stjärnhimlen en fond som ger perspektiv på människans litenhet och för tankarna till de eviga frågorna om världsalltet och Gud. Silhuetten av pariserhjulet påminner mest om de medeltida kyrkorummens livshjul, med barndomen, medelåldern, ålderdomen och döden. Den blåsvarta himlen, den vita dörren och den klarröda gardinen ger oss trikoloren som en blink till den franske författaren Eric-Emmanuel Schmitt.
Han har beskrivits som ett ungt geni och är förutom författare också filosof och musiker. "Beökaren" är bara ett av hans många uppmärksammade verk. Pjäsen hade sin urpremiär i Paris för elva år sedan, där den gjorde sådan succé att den belönades med två Molièrepriser.
Ingen självklar publikdragare
Möjligen kunde översättningen ha bearbetats något för att rinna lättare. Att till exempel använda ni istället för du är naturligt i Frankrike, men ger en onödig distans på en svensk scen. Men detta är en detalj, en markering i marginalen.
I det stora hela är det bara att glädjas åt att Östgötateatern som Sveriges första teater vågat sätta upp Schmitts pjäs - för den är okänd, seriös och långtifrån en självklar publikdragare. Nu återstår bara att hoppas att Norrköpingspubliken hittar till Östgötateatern ändå. Någon förkunskap om Freud krävs inte för att uppskatta detta spännande, mångbottnade och samtidigt lättsamma skådespel.
Så jobbar vi med nyheter