Komprimerad kärlek
Det går att läsa Gunnar Ardelius roman på en timme. Men den tog fyra år att skriva.Gunnar Ardelius är den 25-åriga författaren med gubbnamn som Augustprisnominerats i barn- och ungdomsklassen för sin debutroman. Juryn fastnade för hans schablonfria gestaltning av Kärleken.
"Jag älskar dig mer än jag behöver dig och..." Nej. "Jag behöver dig så himla..." Eller? Titeln på Gunnar Ardelius debutroman är intresseväckande men svår att memorera: "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket". Så var det.
- Jag kunde inte heller komma ihåg den i början. Så fort någon frågade blev det pinsamt, jag stakade mig och rodnade, berättar Gunnar Ardelius när vi ses på ett kafé i Stockholm.
Han är hemma över höstlovet, sedan två månader tillbaka bor han i Göteborg där han läser på psykologlinjen.
- Skrivandet och psykologin befruktar varandra, säger han, men tillägger att han är osäker på om han verkligen vill bli psykolog.
Att skriva på heltid är få förunnat men Gunnar Ardelius kan möjligen bli en av dem. Han tillhör redan den lilla klick som inte bara fått sin debutroman publicerad utan även Augustprisnominerad. Och översatt till flera språk. Allt detta innan han fyllt 25 år.
- Det är klart att det är en trygghet. Det är lätt att försvinna i bokfloden. Men nu är det som att allt bra som händer boken inte riktigt handlar om mig. Klart jag blir glad över att det gått ganska bra, men man blir inte en lyckligare människa för det, jag är fortfarande lika olycklig, säger han och skrattar lite.
Är du en olycklig människa?
- Näeeaajoooo... Mer antingen eller. Antingen väldig entusiastisk eller väldigt låg.
Fascinerad av klyschor
"Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" tar cirka en timme att läsa. Den är en komprimerad kärlekshistoria på kortporsa. Inte mer än en halv eller en kvarts sida per avsnitt. Vilket räcker gott och väl för att blixtbelysa det starkaste i den första förälskelsen: Fascinationen för att det finns någon så underbar i världen; Skräcken när spacklet inte längre kan dölja sprickorna. "Jag behöver dig..." är Morris och Bettys historia, men igenkänningsfaktorn är hög.
Är första kärleken verkligen så speciell?
- På ett sätt är det här idealbilden av den första kärleken. De blir kära och får varandra. I det verkliga livet blir man kanske jättekär i en person när man går på högstadiet och sen är man istället ihop ett halvår med någon man inte är kär i.
Den första kärleken kan komma flera gånger fast på olika sätt, tror Gunnar Ardelius, men så ursäktar han sig med att det låter klyschigt. Ändå vågade han skriva en kärleksroman.
Hur gör man för att förmedla något så slitet - men evigt aktuellt - på ett nytt sätt?
- Jag är fascinerad av klyschor, eller snarare det här att hela tiden ligga nära gränsen till det svulstiga och patetiska. Och att låta det slå över. Jag tror att det som gör att det funkar är att jag alltid öppnar upp det stora genom det lilla, att jag laddar vardagliga detaljer med någonting.
Allt Betty i boken gör rinner genom Morris kärleksfilter. Så här kan det låta: "Hon dricker kaffet på ett lite annorlunda sätt; sänker ner överläppen och sörplar upp några droppar i taget. Det hon gör sjunker ner i honom som stenar i våt cement."
Svårt prata om kärlek
Med boken färsk i minnet är det lätt att göra sig en bild av Gunnar Ardelius som någon som maratonfikar och ältar kärleksrelationer. Den visar sig vara helt fel.
- Jag har haft en oförmåga att prata om sånt. Att skriva om kärlek är väl mitt sätt att hantera någon slags brist.
Hur har det blivit så?
Gunnar Ardelius tittar ut genom fönstret och möter inte min blick. Men han fortsätter prata.
- Man är väl produkten av... du vet, manligheten. Jag kanske inte har fått tillgång till mina känslor under min uppväxt och sen ska man vara ihop med en tjej som kanske har en helt annan tillgång till sina och så märker man hur stum man är. Så måste man hantera det på något sätt.
Gunnar Ardelius nästa bok tar upp just detta. Den skildrar tre generationer män som inte kan komunicera med varandra. Och när den kommer ut i april har Gunnar Ardelius kanske blivit tillräckligt etablerad som ungdomsförfattare för att inte behöva ha sin bild på bokens baksida.
- Anledningen till att den är där överhuvudtaget är för att folk som kollar på den inte ska tro att det är en gubbe som har skrivit bara för att jag heter Gunnar.
Så jobbar vi med nyheter