Amerikaner kan kanske känna sig skandaliserade och provocerade av den här filmen om fyra uttråkade tonårstjejer, som ägnar vårlovet åt sprit, droger, sex och strandfester. Jag ser i stället att filmen liknar många andra förutsägbara filmer om ungdom på glid. De filmerna brukade både spekulera i och moralisera, fånigt övertydligt, över ungdomsbrottslighet och sex. Korine avstår nästan helt från sådant, men är lika övertydlig i när han låter två av tjejerna (en är troende) ta avstånd från alltihop.
Filmen visar livet som ständigt rus och orgie i njutning. Åskådaren ska intensivt uppleva de omogna och brådmogna ungdomarnas verklighetsflykt. Bilderna är färgstarka, rastlösa, rörliga som en musikvideo, när de inte liknar TV:s Jersey Shore. Takten och rytmen i bilderna och i musiken av Cliff Martinez, Skrillex och Nicki Minaj blir ofta en helhet. Det är gjort i en glansig, sprutlackerad stil, som snabbt blir monoton och ytlig.
Ytligheten och monotonin är naturligtvis avsiktlig och en stor poäng i filmen, det som ligger under det oavbrutna festandet. Men Korine är för beroende av sina kommersiella förebilder och gör inget intressant eget av ämnet. Det enda som med lite god vilja kan kallas konstnärligt i hans film är fotografen Benoît Debies skickliga användning av neonfärger, ljus, skugga och kamerarörelser.
Två tjejer möter en pryl- och framgångsfixerad rappare och droghandlare, och accepterar efterhand en tungt kriminell miljö. De går över gränsen mellan naivitet och småbrott och överlagda grova brott. Men bilderna av barnsligt dagdriveri, rivalitet och skottdueller i lyxmiljö har vi sett förr i dagens kriminalfilm och musikvideos. Om avsikten är satir och karikatyr så är den misslyckad.
Korines bästa film är fortfarande Gummo (1998), som liknar foton av Christer Strömholm och Diane Arbus. Den filmen var ful och egensinnig på ett genuint provokativt sätt.