Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Klumpen sitter kvar

Foto:

Kultur och Nöje2008-10-07 03:00
Setareh Yousefi
n  Ken Loach har satt en klump i magen hos biobesökarna ända sedan 60-talet med sin socialrealism. På senare år har han bland annat gjort starka filmer som "Mitt namn är Joe", "Bröd och rosor" och "Sweet Sixteen". Loach är konsekvent, han belyser nutida problem och sticker där det gör ont."It’s A Free World" är en ironisk titel som handlar om arbetsmarkanden i Europa. Huvudpersonen är Angie, en singelmamma som arbetar på en rekryteringsfirma. Företaget anställer billig utombrittisk arbetskraft för okvalificerade jobb. När hon får sparken föds idén att starta ett eget bemanningsföretag. Angie är som de flesta vanliga, anständiga människor. Hon vill göra gott men behöver samtidigt klara sig i världens hårda klimat. Till en början anställer hon bara legalt och lovar sin kollega, tillika kompis, att driva en verksamhet som är rätt och laglig på sikt. Men hon är människa, och höjer ribban mer och mer för sin egen vinnings skull. Man kan beskylla Loach för att vara förutsägbar, men hur långt Angie går i sin strävan efter ett gott liv vet verkligen inga gränser. Det är överraskande och den där Loachiska klumpen sitter stadigt i magen hela andra hälften av filmen.Det är inte Angie som är boven i historien. Trots att det går att förfasas över hennes beteende går det att ha sympati också. Däremot riktar Ken Loach kritik mot ett system som tvingar människor till att bli förövare, eller i alla fall ger dem förutsättningarna. Det är också kritik mot praktiseringen av idén om ett fritt och jämlikt Europa. Dessutom får han tittaren att känna sig som en del av problemet, utan att du för den sakens skull känner dig som orsaken till orättvisorna. Något som är riktigt läskigt är att det går att tänka sig hur lätt och snabbt man kan sjunka ner i den spiral av obetänksamhet som Angie råkar ut för. Handen på hjärtat, hur ofta tänker vi på oss själva och hur ofta tänker vi på mänskligheten? Vem av oss avstår konsekvent att handla billigt för att nyttja en rättvis arbetsmarknad?Sin vana trogen har Loach fått fram skickligt skådespeleri utan melodrama. Inte en enda person framför kameran förefaller sig veta att det finns en kamera och regissör där. Det gör det såklart, men det känns inte så.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrköping
Kultur och Nöje