Klichéer, dåligt språk och gnäll
Bodil MårtenssonTorpedenPrisma
Foto:
<b>Känd torped</b>
Bodil Mårtensson håller sig också med en återkommande "bad guy", mc-gängledaren Terminatorn.
Titelns torped är tidigt känd av läsaren och historien rör sig kring den brottslighet han är aktiv inom och naturligtvis polisen ansträngningar för att lösa brotten. Det rör sig om knark, narkotikasmuggling, avancerad ekonomisk brottslighet och förstås mord. Den här gången spelar även tullen en viktig roll för handlingen.
<b>Grov brottslighet</b>
Mårtensson uppehåller sig gärna vid den allvarliga, grövre brottslighet, som även vi svenskar blivit mer och mer berörda av, om än oftast indirekt. Men det blir aldrig otäckt eller skrämmande. Den enkla anledningen är, enligt min mening, att det finns stora brister hos författaren.
<b>Schabloner</b>
Minst en händelse i den här historien är helt överflödig, Mårtenssons gestalter är absolut inte trovärdiga, hon förfaller alldeles för ofta till klichéer i sin personteckning.
Ett exempel: den kvinnliga skurken är före detta prostituerad, bländande vacker, sexuellt omättlig, girig och kallhamrad.
<b>Beskäftigt</b>
Min främsta invändning mot Bodil Mårtenssons böcker är språket. Jag tror att avsikten är att skapa en lättsam, raljant, skojig ton. Det misslyckas totalt.
Mårtensson förväxlar samhällskritik med allmänt gnäll och humor med tröttsamma kommentarer. Hon skriver pladdrigt och beskäftigt. Hon har tonat ner det en aning i "Torpeden", men i de två första "En chans för mycket" och "Beckmörker" var stilen fruktansvärt irriterande.
Ett plus i kanten ska hon ha för att hon är mån om att få polisiära och medicinska fakta korrekta. I alla fall i den mån en lekman kan bedöma. Bör dock påpekas att brottslingar som gör upp med åklagare om strafflindring före rättegång inte är något som hör hemma i svensk rättsskipning.
Visst kan man hänvisa till den berömda konstnärliga friheten. Men om ambitonen är realism i skildringen, bör den gälla fullt ut.
Så jobbar vi med nyheter