Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Klatschigt romantisk - men onödigt grov

FANTOMEN PÅ OPERAN
Filmstaden
***

Kultur och Nöje2005-01-07 06:00
Filmen efter Andrew Lloyd Webbers popopera är underhållande men långtifrån perfekt, ibland inspirerad i alla de operalika överdrifterna, ibland onödigt grov och överdriven på fel sätt. Men den klatschiga romantiken i sångerna och musiken går fram väl och helheten är förstklassigt konsthantverk rätt igenom.

Emily Rossum, operatränat stjärnskott av Julia Roberts typ, bär större delen av filmen som den föräldralösa balettflickan som slits mellan två män. Hon är oskyldig, begåvad, naiv, romantiskt lagd som hjältinnor i operor och enklare raffel ska vara. Dessutom sjunger hon riktigt bra.
Den ene av männen är tjusig adelsman, officer, präktig, pålitlig, lite tråkig. Den andre, fantomen, är genialisk kompositör, skönhetsdyrkande romantiker och ensling, bitter sedan barndomen då hans ansiktsskada gjorde honom till offer för intolerans. Han utbildar henne i sång och gör henne till stjärna. En fadersfigur som sett hennes talang, men också på sitt sätt farligt attraktiv. Kärleken får honom att behärska sig tills han möter motgångar. Då väljer han hätskhet och en hämnd som drabbar honom själv hårdast.
Okände Gerard Butler är omväxlande smäktande och dolsk, odjursaktig och beskyddande, exakt så svartvit övertydlig som hans typ, det ruskiga snillet med kvinnotycke, ska vara. Hans sång har dramatisk udd men smalt register. Extra plus för att han inte tar ut svängarna för hårt i spelet.
Bildberättaren Joel Schumacher tar nämligen ut alla svängar han kan, på gott och ont. Det är avsiktligt vräkiga operainteriörer och ruvande källarvalv där fantomen spelar orgel och åker gondol, och hisnande kameraåkningar omväxlande med trolska tablåer och uppställningar med kostymprakt. Ibland är han lika onödigt färgglad och yvig som i sina Batmanfilmer. Farsinslagen är misslyckade. Bäst är de romantiska duetterna, på operans tak och på kyrkogård, där han stramar upp bildeffekten och låter den stödja berättelsen. Bra på motsatt sätt är maskeradbalen med överdådig masseffekt strikt färgsatt i svart, vitt och guld, med fantomen i blodrött. Ramhandlingen i suggestivt storkorniga svartvita bilder, som visar att alltihop är en gammal mans minnen, ger en sorts melankolisk nyans åt det hela, plus en liten gåta inflätad i den här ofta filmade historien. Som visade sig vara mycket lämpad för musikalformen.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!