Klassisk skräck

n I New York driver djävulen sitt spel för att fånga syndare i en hiss och plåga dem. Det blir en ettrig och ångestriden liten rysare, gjord med låg budget och begränsad ambition, men också med djup kunskap om hur skräckhistorier i klassisk stil berättas. M. Night Shyamalan har gett goda bidrag till det täta manuset. Filmen kan nog roa den som inte har förväntningar, men som minns Sjätte sinnet och sedan, som så många, blivit alltmer besvikna på hans senare filmer. En sörjande och förbittrad kriminalpolis försöker att rädda alla i hissen. Deras falskhet får mest utrymme, men polisens långsamma försoning med en familjetragedi är det intressantaste mänskliga dramat, osentimentalt, nästan lite hårdkokt spelat och berättat. Han står ofta framför en övervakningskamera, som blir ett av Johan Erick Dowdles viktigaste verktyg för att ge liv åt instängdhetsdramatiken. När det inte är slutna rum i bilderna så är det vyer över New York i åskväder; den levande ondskan har staden i sitt grepp.Bredvid den rationelle polisen finns en mexikansk väktare, som tror på en personifierad djävul, den Onde som sprider tvivel och split och sätter klorna i mer eller mindre bristfälliga människor. Han talar om vidskepelse och religiösa förklaringar, men också om följderna av människans fria val, vilket hör till filosofins grunder lika väl som till religiös tankevärld. Filmen kombinerar eller vacklar mellan båda förklaringarna. Den ena ger skräck född ur människors beteenden, väl spelad, avsiktligt tydlig intill det grova. Den andra ger chockeffekter i känd stil. Våldet utspelas i kolmörker och följderna ses bara i all korthet. Dessemellan salt och svart humor, som kort avspänning innan nästa anspänning, då krisen blir värre.När sensmoralen ges i slutet förstår vi att Devil avsiktligt tillhör den äldre, uppenbart moraliserande skräcktraditionen. Den som ofta setts i novellfilmer för tv med Twilight Zone eller Alfred Hitchcocks namn som rubrik. I dem finns utrymme för finesser i drama och repliker som saknas i de flesta filmrysare. Så Devil är en god omväxling till dagens skräckfilm med dess sadism, imitationer av Blair Witch Project och nyinspelningar av våldsfyllda 1970-talsfilmer. Inledningens långa kameraåkning går i bästa Brian de Palma-stil och musiken av Fernando Velásquez låter som Hitchcocks favoritkompositör Bernard Herrmann. Jämte manuset är fotot, av Tak Fujimoto (När lammen tystnar, Sjätte sinnet, Signs), den enskilda faktor som mest ger liv åt historien.

Information till våra läsare

Klassisk skräck

Devil Filmstaden Regi: John Erick Dowdle I rollerna: Chris Messina, Logan Marshall-Green, Jenny O´Hara m.fl. Betyg: 