n Mikael Håfström har en märklig förmåga att plocka ut bra historier till sina filmer. Men, han har också en ovanlig förmåga att inte göra dessa riktigt så bra som de skulle kunna bli. Han är en regissör som känns som om han har rätt typer av tankar och vill göra intressant film. Men, han kan inte motstå att vara lite Hollywood i slutändan. "Ritualen" sviker inte mönstret.
Michael är en kille som växer upp med sin begravningsentreprenörpappa. I flykt från sitt kalla liv bestämmer han sig för att läsa till präst, trots att hans tro vacklar oftast. När han strax innan examen säger att han inte vill bli präst trots allt ger översteprästen honom ett alternativ, åk till Rom för exorcistkurs och om du inte är övertygad kan du avsluta ditt ämbete. Nyckelorden blir "det är bara två månader, vad kan hända?"
Redan där vet vi, mycket och av skrämmande art.
Filmens första hälft lovar något mer än vanlig skräckdramaturgi som både skrämmer och föder skratt. Det är filosofiska funderingar kring religion och ateism. Michael är övertygad om att dessa besatta personer behöver en psykolog mycket mer än en präst. Tyvärr blir filmens andra hälft istället en odyssé av klassisk skräckfilm (utan att vara för läskig) där Anthony Hopkins blir svart i ansiktet och skriker. När han i rollen som Father Lucas i början av filmen utlovar att exorcism inte handlar om snurrande huvuden och ärtsoppa så tror vi honom. Det här är något annat.
Men Håfström goes Hollywood och kan inte motstå frestelsen att brassa på skräckmusik och väntade skräckinslag.
Men, jag har fortfarande förhoppningar. Någonting i Håfströms verk viskar om bättre tider.