Kittlande Beatles-historia

Att göra en film som på något sätt handlar om The Beatles har en fördel som inte går att komma ifrån. Det är kittlande att se historien utspela sig på duk. För den som tycker om The Beatles blir det en rörande upplevelse att se John Lennon träffa Paul McCartney och George Harrison."Nowhere Boy" fokuserar på den unge Lennons relation till mostern han levde med, Aunt Mimi, och modern Julia som kom tillbaka in i hans liv. Samtidigt får vi en liten inblick i hur Johns intresse för musik väcktes till liv. För en Beatles-fantast som jag skulle den här filmen ha kunnat vara en stund i paradiset. Som tittare bombarderas vi av historia, påminns om att en gång i tiden träffades precis rätt typer av pojkar för att historia skulle äga rum.Sam Taylor-Wood är en erkänd konstnär som gjort sin regidebut med "Nowhere Boy". För att vara en film regisserad av en modern konstnär är den här filmen väldigt traditionell. Det är en konventionellt berättad, kronologisk film där starka känslor är överordnad historiska detaljer. Greppet fungerar väl och det är skönt att kunna koncentrera sig på några livsöden istället för formen.Problemet är att det är svårt att köpa Aaron Johnson som John Lennon. Det är inte att han spelar dåligt men det känns fel att se Lennon som en ganska barnslig, äppelkindad kille. Johnsons porträtt skiljer sig för mycket från alla historier och dokumentärer som funnits om The Beatles. Det saknas en viss skärpa. Biografier tampas med detta dilemma. Minsta omdirigering från originalet märks på ett väldigt påtagligt sätt. Lennon i Ian Harts "Backbeat" från 90-talet var till exempel en mycket hårdare, mer självsäker ung man. Han porträtteras här som en outsider, därav titeln, när legenden om Lennon varit den om en ung rebell. Möjligheten finns att John Lennon var som i "Nowhere Boy" när han var 17, men i så fall går det stick i stäv med det som varit känt tidigare. Taylor-Woods och Johnsons Lennon är en lite för vanlig man, med ganska vanlig röst och ett vanligt liv. Det blir heller inte bättre av att det är svårt att acceptera Thomas Sangster som Paul McCartney. Visserligen lyckas Sangster fånga den unge Pauls känslighet men han saknar legendens karisma. Över McCartney fanns en gång i tiden en vacker aura som fångade ögat, det saknar Sangster.

Information till våra läsare

Kittlande Beatles-historia