Keiko: Med pianot finner jag min fria ande
Vi ser två sidor av pianisten Keiko McNamara. Den ena är gestikulerande, snabbpratande och har ett mycket levande ansikte som understryker känslorna i det hon säger. Den andra sidan är den spelande människan, man ser omedelbart total koncentration. Hon ser lite sträng ut. Då är åtminstone den yttre Keiko glömd.
Keiko McNamara med sin enorma japanska konsertflygel som en gång hissats in i huset. Den är specialbehandlad för att må bra i det svenska klimatet. Foto: Andreas Skogh (011-200 462) redaktion@folkbladet.se
Foto:
Hon återkommer till uttrycket moments. När hon försöker förklara hur hon måste få uttrycka sig, det är viktigt, det finns inget annat. Det är då hon spelar.
På lördag, 11 juni, ger hon konsert i Hörsalen.
Keiko var underbarnet, presenterad vid en stor konsert redan som 5-åring hemma i Tokyo.
- Pianot är mitt instrument, jag lever med det, jag reser till det, jag komponerar vid det. Det är helt enkelt mitt sätt att leva och det har alltid varit självklart, säger hon.
Hon säger att hon inte är rädd när hon spelar, hon blottar sig men känner sig som en fri ande. "A free spirit."
- En känsla jag också kan få i öknen, jag älskar den där tomheten, den jag fått uppleva i Egypten. Då är jag ett. Jag vill fånga känslan och beskriva den i min musik.
Vi hälsar på i huset vid strömmen, mitt i stan. En "zen-trädgård" i miniformat leder in i en värld som berättar om en annan kultur, men inte bara den japanska eller den som är hennes makes, den svenska.
- Jag är mycket i Egypten, det älskar jag, säger hon. Italien har jag också bott i och besöker gärna liksom USA där jag levde i många år. Det var ju där i Detroit, jag fick lära mig så mycket. Såsg och lyssnade, fick vara med. Där fanns de bästa jazzmusikerna på den tiden, de som kommit söderifrån till Ford för att tjäna pengar.
- De tog emot mig så väl, säger hon, lärde mig, så var det under min mest receptiva tid. Jag fick lov att bli en av dem.
Så gifte hon sig där. Men det var då det. Nu, sen minst tio år tillbaka är det violinisten och tjänstemannen Håkan Börjeson som gäller. Och Sverige. Men inte bara.
- En enda kultur är för lite för en människa, säger hon. Man måste ha mycket från många håll. Det vore förskräckligt att till exempel bara äta svensk mat! Eller bara japanskt!
Det vore förstås usch. Den här lilla tunna personen talar gärna om mat, vi ser också stora välanvända kokböcker i travar.
- Jag älskar mat, säger hon, jag är jättebra kock och äter minst tre gånger om dagen. Det måste man när man arbetar. Fisk älskar jag mest, skaldjur, råris ska det vara och så grönsaker förstås, men inte den där gröna salladen, den är för kall.
- Jag vill inte ha någon berömmelse, säger hon, jag behöver inte pengar, det jag vill ha är kropp och själ som är i harmoni, sprit and health. Det får man med goda tankar. Och så har jag en stark tro, en gudstro som inte hör till någon speciell kkyrka, men det är en kraft. Den har fått mig att kunna ta emot de goda chanser jag fått i livet.
Så får vi veta att hon tycker mycket om svenskar och har upptäckt en inre värme, kanske inte lika omedelbar som den hon möter i Egypten eller på andra håll.
Översta våningen i huset är studio. Här dominerar en enorm flygel, Yamaha. F.C. står det och Keiko visar på att den inte tillverkas längre. Den låter fantastiskt, kanske beror det just på Keiko. En liten keyboard finns också, här komponerar hon och visar med en lätt drill av en bedårande Für Elise.
Vid konserten på lördag blir det solostycken av Keiko i första delen, jazz med drag av folkmusik ibland. Kanske egna stycken, hon har inte riktigt bestämt sig än. I andra delen får maken Håkan vara med med sin violin.
- Det kommer i alla fall att bli en stund av nostalgi, säger hon och skrattar.
I höst har hon inbokat konserter i Italien, Egypten och Japan. I våras spelade hon på en stor utställning i Japan när kronprinsessan Viktoria var på besök. Men visst vill hon spela mer i Sverige. Nu fixar alltså det här musikerparet en egen spelning.
Sista frågan: hur var det med Duke Ellington? Egentligen? (Det låter inte så snokigt när man frågar på engelska.)
Hon förstår.
- Han var fantastisk, när vi sågs, första gången var i Japan, sa han att han hade sett mig i sina drömmar och började spela en ny komposition. Han var så romantisk. Han lärde mig mycket om komposition, men nej, absolut inget mer! Comtessan var alltid med, en mycket vacker kvinna och trevlig person! Vi är vänner.
Mycket av allt. Ett generöst recept.
Så jobbar vi med nyheter