Kebnekajse elektrifierade spelemansmusiken. Det kunde ni läsa om i fredagens Folkbladet där gitarristen Kenny Håkansson berättade om soundet och sättet på vilket den åldrade gruppen angriper folkmusiken.
Därför är det, förvisso helt ofrivilligt, men ändå aningen ironiskt att det en bit in i spelningen blir strömavbrott. Lamporna slocknar och instrumenten tystnar. Det känns som en evighet förflyter innan teknikern lyckas åtgärda problemet och Kebnekajse kan ta upp tråden igen.
Den ofrivilliga pausen gör också att lite av stämningen försvinner. För Kebnekajse har öppnat riktigt bra och gården är proppfull med åskådare. I takt med att minuterna rinner iväg i samband med strömavbrottet droppar dock en efter en av i jakt på andra Augustifest-upplevelser. Inte så att det blir tomt, det är fortfarande en stor skara som vill höra allt kultgänget har att komma med, men det är ändå påtagligt.
Lyckligtvis kommer herrarna igång igen och även om magin från inledningen aldrig kommer tillbaka är det en stabil konsert som bjuds. Den instrumentala folkmusiken skulle lätt kunna passera som muzak. Hemtrevlig, men anonym bakgrundsmusik. Men de ystra melodierna, framförda medelst fiol och gitarr, gör att Kebnekajse griper tag och uppfordrande håller greppet om sin publik.
Det är förvisso svårt för en novis att skilja stycken från varandra när polska avlöser polska, men det förstärker nästan upplevelsen när melodierna tillåts flyta ihop till en utdragen matta av elektrifierad folkmusik.
Det talas mycket om dubbla basar och glatt fiolgnid, men grundbulten i Kebnekajse sitter längst bak. Pelle Ekman har Augustifestens i särklass mustigaste skägg och en uppsyn så sträng att medmusikanterna naturligtvis inte vågar något annat än dansa efter hans synnerligen taktfasta trummande. Han leder vägen för resterande manskap.
Kenny Håkansson må se lite avmätt ut vid en snabb anblick, men tittar man närmare ser man en man som älskar att spela på sin gitarr och som dessutom gör det med den äran. En beskrivning som passar ganska bra in på hela bandet.
Det blir förvisso lite enahanda i längden, men Kebnekajse utstrålar spelglädje och är, precis som Håkansson nämnde i bladet i fredags, år 2012 fortfarande ett band som kan kalla sig originellt.
