Kaxiga debutanter

Kuriosa passade utmärkt, eftersom Mando Diao sticker ut i Musiksverige.
Men det är inte på ytan det där excentriska sitter. När vi träffar Gustaf och Björn kommer de i svart pop-polo, retrorandig skjorta i syntet och tajta brallor.
- Hur många sjalar eller klänningar man än tar på sig går det inte att chockera eller göra revolt med kläder. Det gick i punkens barndom, men inte nu, säger Björn Dixgård.
- Våra vackra ansikten behöver inget gitter, inga paljetter. De ramas in fint med svart, tillägger Gustaf Norén.

Kaxig attityd
Bandets kaxighet sitter på insidan, i attityden. Några har till och med talat om attitydproblem. Och visst har det hunnit bli några skandaler. Innan bandet gav sig ut på Kalasturnén sågade Gustaf Norén sina namnkunniga kollegor.
Innebörden i uttalandet i tidningen Metro var att de andra banden på turnén var på nedgång och borde jubla över att turnera med ett så lysande band som Mando Diao.
- Vi höll på att bli avstängda på turnén då, säger Gustaf med ett leende.
- Vi gillar inte en viss musik, och det kan ju inte alla göra. Min mormor gillar inte heller Kent, men hon är inte utnämnd till Sveriges kaxigaste mormor för det.
Naturligtvis tog sågningen hus i helsike.
- Det är klart att det här märktes på stämningen under turnén. Dom trodde väl att vi bad dom dra åt helvete, säger Björn Dixgård.
- Jag tycker att det är fel att snacka om oss och Kent i samma mening.
Men Thåström och Hellacopters gör rak rock utan krusiduller, som vi. De var svinbra på turnén, fast vi tyckte de var skit innan, säger Gustaf.
Kalasturnén blev en publiksuccé med över 125 000 besökare.
- Det var overkligt i början, men nu känns det ganska verkligt. Det var en rad schyssta spelningar kan man säga.
- Det var grymt, tillägger Björn Dixgård.
- Det är det här vi är ämnade för att göra och som tur är ar vi bra på det, säger Gustaf.

Hyllade av kritikerna
EP:n "Motown Blood" kritikerhyllades, och sålde snabbt slut. Titelspåret blev en monsterhit i radion och enstaka popskribenter nästintill dränkte bandet med rosor efter Kalasspelningen. Med andra ord är förväntningarna skyhöga på Mando Diaos fullängdsdebut "Bring em in" som släpps den 23 september.

? Har det varit jobbigt med de höga förväntningarna?
- Det är vårt eget fel att folk har höga förväntningar. Vi råkar sitta på en blivande svensk klassiker, säger Gustaf.

? Beskriv skivan!
- Den är bred eftersom vi lyssnar på allt från Frank Sinatra till Sex Pistols, säger Björn.
- Plattan kanske inte kommer tilltala alla, men den är bra. Alla kanske inte tycker om "White album" (Beatles-klassiker, vår anm.) heller, fortsätter Gustaf.
Mando Diao drar sig inte för att jämföra sin musik med de främsta mästerverken genom tiderna.
- Vi utgår alltid från stora låtar. "Sheepdog" tycker vi är som Rolling Stones "Sympathy for the Devil", säger Gustaf. Det är lite som en Greatest hitssamling, men vår producent lyckades hitta en röd tråd som går igenom albumet.

? Vad är det för en röd tråd?
- En känsla av att man tror att albumet är inspelat av några 20-åringar som inte inser vilken talang de sitter på. Det är naivt, galet, men vissa låtar kan bli skitsvenniga, vissa är punk.
Låtarna är inspelade på tre ställen: i fritidsgården Torpet i Borlänge, i en Daniel "Hagge" Höglunds källare och i studio i Stockholm.
- Vi skulle spela in låtarna studio i Stockholm, men det blev inte lika bra som på demoinspelningarna från Borlänge. Men det var svårt att få samma tryck och energi som i demoversionen. Så vi behöll de tidiga inspelningarna från tiden innan vi visste att de skulle spelas. Det gör att charmen finns bevarad, säger Gustaf.

Information till våra läsare

Kaxiga debutanter