Kaspar Hauser
Ung scen/öst, Kulturkammaren Norrköping.
Regi: Erik Holmström
Text/manus: Erik Holmström & ensemblen
Scenografi: Erika Magnusson
Medverkande: Linda Kunze, Stina Kajaso, Eric Stern, Andreas Strindér
Musik: Stefan Johansson
Gåtan Kaspar Hauser blir lysande teater i Ung scen/östs händer.
För nästan 200 år sedan hittades en förvirrad pojke på ett torg i Nürnberg. Han var krum i kroppen, kunde inte prata (bara säga ordet "häst") – och var ett mysterium.
Senare visade sig att han i sexton år hade hållits fånge i en källare. Det är en hisnande tanke att en helt ny värld öppnade sig för honom.
På samma sätt som en regnbåge återger färger, ges här ett spektrum av existentiella frågor i skiftande nyanser. Vad gör oss till människor? Vad betyder vårt språk och vår uppfostran? Hur behandlar vi människor som är annorlunda? Vad håller ihop vår civilisation?
Det finns mycket att ta fasta på i föreställningen om Kaspars tragiska livsöde. Efter föreställningen, som riktas mot lågstadieelever, går en del barn fram till skådespelarna för att ställa frågor.
Men nej, vi vet inte varför eller vem som höll Kaspar fången. Och vi vet inte riktigt vem han var. Några tror att han var en utbytt prins, och andra gissar att han var en fattig pojke som föräldrarna inte hade möjlighet att ta hand om.
Det vi idag vet grundar sig bland annat på vad Kaspar Hauser själv skrivit om sitt liv, men han hade ingen uppfattning om tid – och kan man minnas utan språk?
De fyra skådespelarna på scenen går skickligt in och ut ur roller. De ger Kaspar olika berättarröster i scenrummet som fylls av ett märkvärdigt tråd-trassel.
Flera scengrepp är förföriska och effektiva, och gör föreställningen till en fantasifull uppvisning av teaterns möjligheter. Exempelvis i slutscenen, men den överraskningen vore synd att avslöja. En magisk känsla uppstår också när ljuset bländar oss i publiken och scenrummet blir vackert genomlyst. Vi inbegrips liksom i helheten när ljuset riktas mot oss.
En annan del som fastnar är när Andreas Stridner tejpar ut det fyra fot breda och sex fot långa källarutrymmet. Med pantomim, ljud-och ljuseffekter riktigt känns klaustrofobin i kroppen.
De lekfulla och humoristiska inslagen gör att man inte lämnar teatern dyster. Tvärtom. Här förmedlas en känsla av teaterns magi – att allt är möjligt. Det känns upplyftande. Trots att berättelsen om källarpojkens gåtfulla öde är mörk, lämnar man teatern lätt i benen och varm i hjärtat. Även ungdomar och vuxna borde ta chansen att se föreställningen. Och njuta av Ungs scen/östs enastående förmåga att göra inspirerande och konstnärligt medveten teater.