Emanuele Crialeses drama om livet på en siciliansk ö är en kärleksprodukt som berör djupt. I centrum står Filippo, personifiering av en splittrad värld. Han dras å ena sidan åt farbroderns håll med partyn och turistnäring och å andras åt sin farfars liv som marginaliserad fiskare. Det blir allt svårare att få snurr på livet och mamma Giulietta konstaterar bittert att ön inte ens finns med på världskartan, den är för liten.
En dag när farfar och barnbarn är ute till havs hjälper de några afrikanska flyktingar som simmar ut mot dem. Lagen är inte direkt human i Italien, de som räddar människorna från vågorna kan själva hamna i ordentliga problemsituationer. Fiskarna försöker leva efter havets regler att man aldrig låter en människa drunkna, samtidigt som de förväntas vända ryggen till om de ser svart hy. En som räddas är en kvinna och hennes son, dessa hamnar hemma hos familjen. Kvinnan som spelar Sara har själv upplevt samma öde och det var regissören som blev så rörd av hennes historia att han letade efter henne för att ha med henne i sin film.
Det är många ämnen Crialese har stoppat in i sin film, flyktingpolitik som kritiseras, familjerelationer, moderna världens intrång på traditionella liv och den våg av förändringar som möter öborna i en allt kallare värld. Karaktärerna är fantastiskt komplexa, speciellt Filippo som har svårt som ungdom att finna sin på plats på ön. ?Terraferma? (=stängd mark) griper tag i dig som tittare och berör dig på många plan, både i smärtsamma flyktingfrågor men också i den fina och sällan så ömt skildrade relationen mellan mor och son. Lägg därtill hisnande vackra miljöer med oändliga hav.
