Kärlekshistoria på flera sätt

Petra von Kant blir kär i den unga kvinnan Karin som kommer på besök. Hon har inte någon position alls, men hon har liv kan man säga. I pjäsen har också Sidonie, väninnan betydelse liksom Petras dotter Gabriele och lilla mamma, Valerie.
Petra blir kär. Vi har kunnat läsa att dramat handlar om besatthet, men sådan har under många år nu skildrats betydligt skarpare på film där människor blir besatta och förföljer, blir besatta och hämnas och så vidare. Stalkers.
I den här pjäsen blir Petra förälskad. Det räcker lång det, det räcker för att be och böna, att förödmjuka sig, göra sig osams med sina vänner, göra sig omöjlig i sitt vanliga sociala liv. Hur det än ser ut.
Laddningen i själva homotemat kan möjligen har tunnats ut sedan pjäsen skrevs.
Nu blir det ett kammarspel som har sitt, men inte bryter mot någonting.
Petra Nielsen tecknar en ensam och kärlekshungrig kvinna, men bryr sig inte ett skit om sin Marlene som stumt och hängivet älskar henne. Tvärtom, hon behandlar henne som en hund. Unga Karin älskar den hand som föder henne och nån gammal make, men besväras inte av några känslor gentemot Petra.
En robust och tanklös ungdom som Ann-Sofie Andersson tecknar mycket bra.
Allt som sägs ställs mot den dynamik som finns hos Marlene, hon som äger den kärlek som "icke söker sitt". Marika Strand är där, i varje ögonblick med sina knappt märkbara och ändå så skarpa reaktioner.
Stina von Sydow är den osannolika bimbo-väninnan som hör till de som ska bli chockerade, liksom Petras mor och dotter. Stackarna.
Alla älskar, mer eller mindre, deras liv styrs av hoppet om kärlek, ibland som beroende, ibland lite uppgivet. En längtan i botten, kanske den gemensamma nämnaren.

Scenografin är enkelt vacker, följsam, en säng, en soffa. Tittskåp lyser som julklappar.
Petra Nielsen är lidande och tydlig, hon spelar på ett något musikalaktigt sätt, mer av vacker yta med revor än djup sorg och övergivenhet. Hon sveper kring i vackra sidenkreationer, röker, super, spelar sin egen livsteater.
Ändå, som övergiven och övergivare lyssnar man till texten. Igenkännandet finns där, det är ju liv det här också.