Kärlekens språk - efter 30 år

32 år har gått sedan en knastertorr undervisningsfilm inte bara kom att omdefiniera vad som kunde visas på film, utan också blev årets mest sedda svenska film. Torgny Wickmans "Kärlekens språk" från 1969 bestod till stor del av en piprökande expertpanels akademiska samtal om sexualitet. Men det som gjorde filmen lika populär som skandalomsusad var förstås att publiken för första gången kunde se riktiga samlag på film.
Inte minst i USA blev kritiken hård. Filmen totalförbjöds ända till 1971 och de ansvariga fick infinna sig i domstol i New York och försvara den framför allt ur moralisk synpunkt. En av dem var den svenska psykologen och sexrådgivaren Maj-Briht Bergström-Walan, som nu arbetar med en nyinspelning av den legendariska upplysningsfilmen.

Fortfarande aktiv
- Det har ju skett otroligt mycket sedan vi gjorde de här filmerna, säger hon. Det stora, det tråkiga är naturligtvis hiv och aids. Det finns så mycket fördomar att slåss mot, såmycket okunskap. Inte minst katolska kyrkans inställning är förödande, hela tanken att kondomanvändande leder till promiskuitet.
Hon pratar hela tiden. Om prostitutionstrafiken mellan gränserna, om Internet, transexualitet, tidelagspornografi och sexuellt likaberättigande. Några tecken på att dra ner tempot visar hon knappast. Vid sidan av sitt chefskap för Svenska sexualforskningsinstitutet i Stockholm, har hon även fortsatt att skriva om allt från handikappsex till kvinnlig lust.
Och nu senast, berättar hon, deltog hon på Pridefestivalen tillsammans med "Fråga Olle"-mannen Olle Waller. Att Maj-Briht Bergström-Walan blir 77 i år är egentligen lika svårt att förstå som att "Kärlekens språk"-filmerna väckte sådan anstöt när de kom.

Skolans ansvar
Ett knappt halvsekel inom sexualupplysningsfältet har naturligtvis inneburit en hel del duster. Hon gör inte precis någon hemlighet av att det rättsliga efterspelet efter "Kärlekens språk" långt ifrån är enda gången hon fått tampas med okunskap och reformfientlighet.
- När jag började som konsult 1956, skulle vi kalla till föräldramöte i en skola utanför Stockholm. Men sexfrågor var helt omöjliga att ta upp i ett sådant sammanhang. "Det är inte aktuellt, vi har bara söner", invände många föräldrar. Det var många som reagerade mot initiativet, och en del flyttade till och med till Norge för att slippa det hela, minns hon.
Men även om sådan informationsfobi är svår att tänka sig idag, så finns andra problem. Särskilt kritisk är Maj-Briht Bergström-Walan till skolans bristande ansvarstagande.
- När jag var med och skapade obligatoriet för sexualundervisning 1956 blev alla elever garanterade en viss mängd sexualundervisning. Från lågstadiet tills man tog studenten. Idag är det inte så längre, utan det är upp till skolledning och rektor att bestämma om ämnet ska vara med på schemat. Därmed har en stor del av sexualupplysningen överlåtits till massmedia, till nätet och till pornografin.

Nya frågor i ett nytt samhälle
Den nya "Kärlekens språk"-filmen, som väntas bli klar till årsskiftet, kommer framför allt att fokusera på frågor som inte fanns, eller som åtminstone såg helt annorlunda ut, på 60- och 70-talet.
- Den multikulturella delen fanns inte 1969, konstaterar Maj-Briht Bergström-Walan. Hela problemet med invandrarflickorna och deras situation. Det har blivit en krock mellan de svenska flickornas frigjordhet och invandrarflickornas traditioner. Idag är det väldigt många invandrarflickor som tvingas göra abort ensamma, utan att dra in familjen. Det är en situation som inte funnits förut.
- Vi kommer också att diskutera prostitutionshandeln mellan gränserna, som är ett stort problem idag, fortsätter hon. En annan sak är talet om statliga bordeller och sådana saker, där de inblandade betalar skatt till staten och så vidare. Men jag är feminist och kan därför inte vara positiv till att kvinnor ska sälja sina kroppar överhuvudtaget.

Myten om den svenska synden
Bilden av svensk film (och för all del även svenskar) som syndig och frispråkig hade visserligen börjat målas upp långt före "Kärlekens språk"-filmerna. Arne Mattssons "Hon dansade en sommar" från 1951 brukar räknas som ett startskott. Ändå har "Kärlekens språk" kommit att bli en symbol för mycket av det som hänt inom sexuell frigörelse på film, från Ulla Jacobsson och Folke Sundquists trevande försök på 50-talet till 70-talets svensk-danska porr och gladporr.
Ett begrepp som särskilt etsat sig fast, åtminstone i det internationella medvetandet, är fenomenet "Schweden-Filme", framför allt 70-talsfilmer, där lättfotade "svenskor" aldrig tackar nej till en trevlig stund i sänghalmen. Men det är en filmtradition som Maj-Briht Bergström-Walan av förklarliga skäl är mindre nöjd med att behöva dela spaltutrymme med.
- Ja, men det där var ju mest tyska produktioner, som exploaterade den svenska synden. Det var inget seriöst svenskt material det där, konstaterar hon, och säger sig så här i efterhand vara nöjd över att inte ha gjort jättesuccén "Kärlekens språk" av ekonomiska skäl.
- Själv tjänade jag inga pengar alls på de där filmerna. Jag hade bara timlön, inga royalties eller något sådant. Det känns skönt att veta idag. Vi gjorde något annat.

Information till våra läsare

Kärlekens språk - efter 30 år