Kärleken störst och svårast
och kärlek av Marianne CastegrenRegi: Catarina GnosspeliusI rollerna: Åsa Bergström och Tobias Almborg.De Geereleverna: Karin Amsell, AnnaCarin Andersson, Maria Hellstrand, Oskar Håkansson och Sara Svensson.Prod. Teater CayenneScen: Kulturkammaren
Åsa Bergström och Tobias Almborg, just komna till världen och i en pantomim-scen. FOTO: ANITA KJELLBERG
Foto:
När man går därifrån - det var premiär på Kammaren i lördags - tänkte man på den avslutande satsen; och störst av allt är kärleken.
Invändningsfritt, men kanske är inte och kärlek den största föreställningen i den här trilogin.
Som tidigare har vi gud med oss i handlingen, här faktiskt delad på fem eller kanske till och med fem smågudar som gör uppsättningen rolig och händelserik och ser till att det blir fart och överraskningar. Gud, låt oss kalla de fem gymnasisterna från De Geer estetlinje så, hör till den där antika typen som är fulla av mänskliga drag, snara tilll låga gärningar och elaka intriger, det är bara det att de är så hopplöst odödliga.
Kärleken alltså. Här är den koncentrerad till den mellan man och kvinna och placerad i vår västerländska trohetskultur. Johanna och Marcus växer snabbt upp, från två små frön, en rolig pantomim berättar allt. Kvinnan är den som vet vem som ska bli hennes barns far, hennes evigt älskade. Hon söker verkligen inte vem som helst. Hon vet att det finns en ?den rätte?.
Han däremot, står för utblickarna och ser alla möjligheter, ?kanske tusen tjejer! wow!?
Nej, det är nog inte det man vill berätta, men ändå visas hur hon och han har olika mål för sitt sökande. En snårig och slingrande väg leder ändå, till sist, dit den ska. På den vägen inträffar alltså lustiga inslag där gud säger sitt på många olika sätt (inte minst när de agerar som snuskgubbar, för dom finns ingen kärlek). De ploppar upp, ut och in i handlingens tråd. Kvicka, östgötska, dansanta, energiska. Ibland mer lika smådjävlar än gudar i sina arbetsoveraller.
En kul scenografi (Kostas) nyttjar så gott som uteslutande telefonkataloger och de utnyttjas till max. Koreografin är också fint genomförd.
Musiken illustrerar, välvald, häftig.
Johanna är Åsa Bergström, Markus Tobias Almborg. Ett slitstarkt, rutinerat par i den här lilla teatergruppen som också räknar in Marianne Castegren. Åsa och Tobias spelar nära publiken, nära känslorna och passar så väl för det här formatet. De blir som fasta punkter i spelet som deras nyblivna unga kolleger får spela mot.
Catarina Gnosspelius som regissör skulle ha kunna strama till vissa sekvenser som möjligen har med växlingar bakom ridån att göra, annars sägs nog det som ska sägas både känsligt och rappt. Kanske kan spelningen ha en uppgift som debattstart. Som exempelvis med replkien som fälls: Vad är det att älska alla mot att älska en?
Men lite mer om självaste ämnet hade man gärna velat höra.
Så jobbar vi med nyheter