Kärleken på topp på Lillan
Vita Hästen av Ralph Benatsky Lilla Teatern Översättn: Kar de Mumma Regi: Pontus Helander Koreografi: Mattias Carlsson Musik: Fredrik Ingå Produktion: Carina Perenkranz, ChoP Event I rollerna: Helena Eriksson, Robert Lindblad, Berndt Uthas, Martia Olofsson, Pontus Helander, Åsa Forsberg, Erik Bengtsson, Carina Perenkranz, Martin Öster m.fl.
Fr.v: Berndt Uthas, Robert Lindblad, Helena Eriksson, Maria Olofsson, Pontus Helander, Carina Perenkranz, Martin Öster, Åsa Forsberg och Erik Bengtsson. I mitten Kajsa Berg, Micke Mårtensson och Marcus Rundqvist-Thomsen. Sittande Annika Rsenlund, Åsa Standar, Jennie Dässman och Emelie Sandberg.
Foto:
Men lördagskvällen i nya Lillanteatern bjöd ändå på åtminstone två oväntade inslag. Det ena var när prima primadonnan Anna-Lisa Eriksson, 90+, gjorde entré och jazzade runt lite spexigt till Ehrling Fredrikssons för dagen tyrolerorkester - men det var förstås i foajén, före föreställningen. Vilken tjej!
Det andra inslaget var den mest överdådiga fars som bjöds av skådisparet Martin Öster och Åsa Forsberg, i pjäsen den vackre Sigismund som inte kan rå för att han är så vacker respektive den mest förälskade Klärchen som någonsin kan ha skådats på en scen, dotter till professor Hintzelmann. Maken till kärlek och det mest grovfräcka överspel av båda två, det blev till minnesvärda höjdare!
I övrigt, för att nu ta allt det bästa först, lever den gamla tåliga operetten högt på många stora och glada leenden och varma blinkningar till publiken. När det blev som värst med gammeldags könskamp, då avväpnar Robert Lindblad alla invändningar genom att vända sig till publikens herrar och påminner om att det där bara går för sig på teaterscenen och allt är förlåtet.
Sådana påhitt ger klara pluspoänger i ett spel som i grunden ändå är härmande käckglättig operett. Pontus Helander har regisserat den här gången och det är nog han som sett till att det går undan även om han som förstesångare på scenen alltid sätter igång nån knapp som gör att man vill ha allsång. Låtarna är ju båda älskade och välkända. Rytmen är hög, flickor som både kan dansa och sjunga utomordentligt väl är ren charmbukett och de får bryta när gubbstruttarna gjort sitt, dessutom har pjäsen fått en alldeles egen lokal vinkling och det är kul. Berndt Uthas som gnällig textilfabrikör Blomqvist från Norrköping, surbullen personifierad, längtar hem men är lättlurad och får finna sig, dottern Britta, Maria Olofsson, blir förstås kär och det kan hon spela ut med kraft och visar hur hon och föremålet (Pontus) kan steppa i samma takt. Erik Bengtsson är kejsar Wilhelm och som sådan lite av pjäsens kloka gubbe.
I centrum står kärleken eller vad det är mellan värdshusvärdinnan Josepha, Helena Eriksson som har värme och en fin röst - och scenens vackraste klänning - och Leopold, den överkypare som inte tänker gå samma väg ut i kylan som sina föregångare - hans kärlek vinner.
Carina Perenkranz är den där jordbundne piccolon som sätter en utmärkt krydda på hela anrättningen.
Med Vita hästen har Lillan och producenten Chop Event tagit över en verksamhet från Arbisteatern. Revyerna lär återkomma men kanske också hela raden av gamla kända opretter som man naturligtvis alltid kan spela. Inte för att förändra världen, men för att ge några av dess invånare en stunds fullständigt kravlös men roande underhållning.
Vita Hästen har en snart 50-årig historia i Norrköping med Bertil Norström och Inga Brink i huvudrollerna på Stadsteatern säsongen 1956-57. Klart att arvet ska förvaltas!
Så jobbar vi med nyheter