Kärleken övervinns alltför enkelt
MaskeradLudvig HolbergNorsholms komediteaterRegi: Göran SarringI rollerna: Kaj Lärka, Robban Zetterberg, Nettan Lekström, Göran Sarring, Leo Nielssen, Frida Thorell, och Filip Zellman
Robban Zetterberg och Leo Nielsen i Norsholms komediteaters uppsättning av 1700-talskomedin "Maskerad". Foto: Andreas Skogh
Foto:
Den gamla sågverksbyggnaden med sin råa charm fungerar utmärkt för sommarteater, perfekt beläget intill kanalhamnen mellan Norrköping och Linköping. Dessutom känns det tryggt med tak över huvudet en sommar med ostadigt väder. Men antalet platser borde minskas, för publikens sikt är inte särskilt bra längst ut på kanterna.
Valet av pjäs förvånar däremot något eftersom teaterns framtid avgörs av utfallet denna första sommar. Tyvärr tyngs Holbergs verk av långa textmassor, må vara med vissa glimrande inslag av retorisk elegans. Göran Sarring har i sin bearbetning kortat och försökt få bort pratigheten i dialogerna, men trots det står scenberättelsen och stampar alltför mycket. I Holbergs pjäs saknas också de täta intriger, oväntade turer och frivoliteter som vi ofta hittar hos exempelvis mästaren Molière.
Visst, ingen komediförfattare spelas lika flitigt på världens scener som just Molière och "Den girige" gavs så sent som förra sommaren i Gamla Linköping. Men det finns så många beprövade komedier, och varför inte öppna med ett starkare kort?
Upplägget är det typiska, fel kärlekspar bildas till allas förtvivlan (utom möjligen den mest dumsluge gubben Arv).
Det unga paret möts på en maskerad, men festscenerna virvlar förbi i en hast och lämnar efter sig en känsla av rycklighet i berättartempot. Samtidigt är det ett roligt och befriande djärvt grepp att effektivt avhandla kärleksmötet till tonerna av smörballaden "When a man loves a woman".
Skådespelet slår inte över i buskis, utan förblir en hyllning till commedians traditioner med dess vida svängrum för mimik och rörelser. Hela föreställningens komiska höjdpunkt blir när den virtuosa Harlekin-figuren Henrik mitt i pjäsen spelar upp en egen treaktrare och iscensätter en domstol. I den får Kaj Lärka briljera genom att blixtsnabbt och med lätthet växla mellan olika karaktärer.
Det är också roligt med nytillskottet Leo Nielsen som verkligen kämpar fram en helt desperat Pantalone-typ. Tillsammans med Robban Zetterberg ger han prov på en riktigt underhållande drift med det tidiga 1700-talets konstlade sirligheter.
Ett lyckligt slut hör till genren, men problemet är att kärleksparets väg till varandra blir alltför enkel och snabbt överstökad. Uppriktigheten smärtar, men när den väntade och storslagna finalen uteblir känns det hela en aning snopet.
Men jag hoppas innerligt på mer teater i det gamla hyvleriet. Vågade satsningar behövs inte bara för att ge ökad kulturell självkänsla, utan också för att lokalen, ensemblen och teaterns idé bär på en potential till något verkligt bra.
Så jobbar vi med nyheter