Tänk att ett barnbarn kan fylla ett farfarshjärta mer än till bristningsgränsen. Fullständig kärlek och små mjuka händer som famnar hela världen. Ögon som skådar allt med en upptäcktsresandes iver. Knappt har vi pratat om en myra förrän kritorna ritar hela vår omvärld. Allt ska hinnas med innan kaffet och kakorna serveras ute i den lilla lekstugan. Vig som ett kassavalv pressar jag mig in genom en dörr, som mer är som en springa.
- Sitt där, säger hon, och pekar på ett tomt hörn:
- Där i fåtöljen!
Jag är med på leken och försöker komma ner på golvet. Ner kommer jag. Men upp..?
- Vill du ha socker och grädde? säger den förtjusande värdinnan.
Jag hinner inte svara innan ett litet plastglas räcks fram till mig med ett : - Varsågod!
Till kaffet serveras en hembakad kaka som ligger osynlig på en plåtbricka. Tvåtår, tretår, fyrtår och även femtår måste drickas innan saften serveras ur en liten vattenkanna.
- Oj, så gott, säger jag och smackar lite nöjt.
Sen ska vi spela fotboll och kasta ringar upplyser den lilla älskade varelsen.
- Sitter du bra, säger hon.
- Ja tack, säger jag och har ännu mina tankar på hur jag ska ta mig upp från golvet.
- Annars kan du sitta i stolen där, säger hon kärvänligt och pekar på en plaststol som skulle försvinna totalt om jag så bara satte min ena, nu ömma, skinka på den.
- Nä, farfar sitter bra, säger jag och tittar mot dörren/springan. Tankarna slinter och far i skallen. Artroshöften känns som om den nu, precis nu!, körs över av en fullastad traktorkärra med allt tungt som kan uppbringas. Jag planerar att krypa ut och ta hjälp av husgaveln för att komma på fötter.
- Nu ska vi kasta ringar, utbrister värdinnan euforiskt (fast hon vet ännu inte att ett sånt ord finns?).
Krypandes mot dörrhålet erbjuds jag hjälp att komma ur fåtöljen. Med en takhöjd på knappt 1,20m så föredrar jag att krypa och säger till den söta att jag nu är en hund som måste ut och rastas. Hon skrattar och klappar hunden över den ömma kroppen.
Ringkastning sker i några snabba sekunder innan bollsparkningen tar vid. Jag kör med några tåfjuttar för att höften molvärker lite för mycket.
- Kasta bollen över taket, säger hon och försvinner som en oljad blixt runt garaget och väntar med spänning på andra sidan.
Gubben är gammal och försöker kasta bollen med all den kraft som en skadad axel kan förmå. Den lätta plastbollen kommer halvvägs upp till taknocken och rullar tillbaka till mig. Efter tre fyra försök så tittar den änglalika älsklingen fram bakom husknuten och påtalar att hon väntar och väntar?
Sandlådan blir räddningen och nu ska vi baka mer kakor och annat av den fina mjuka sanden. Vi bakar, bygger, kör bilar, skrattar och sandlådan med oss två i, är hela världen och ingenting mer behövs. Det är hon och jag. Bara hon och jag. Allt annat har ingen som helst betydelse.
Detta är kärlek som bottnar i någon slags samförstånd där ingen har bestämt regler eller några ramar.
Jag njuter och vet redan då att ännu mer kärlek är i antågande?
Han har nu anlänt med sina fyra kg och snart är dom två mot en farfar som troligtvis, kroppsligt sett, har stelnat ännu mer.
Men kärleken kommer vara mjuk som sammet?
