Det franska stjärnskottet Rebecca Zlotowski är tillbaka med sin andra långfilm. I all sin enkelhet är ”Grand Central” också en ovanlig historia. Gary Manda är en ung man från arbetarklassen som är kringresande arbetare. Där filmen startar börjar han på ett kärnkraftverk. Yrket är hälsofarligt, men enda vägen till försörjning. Denna värld ser de flesta av oss aldrig, vare sig i verkliga livet eller på film. Samtidigt är ”Grand Central” en vanlig historia om kärlek och överlevnad. Georges Lechaptois vackra foto fungerar utmärkt som kontrast till den mörka verklighet karaktärerna vistas i. Det är något levande över bilderna, något som glänser utan att vara en glättig fasad.
Franska arbetarklassen skildras sällan i dramafilmer förutom när det är socialrealistiska porträtt, vilket inte i sig är fel. Zlotowski har lyckats gestalta både arbetarklassen och personer med utländsk härkomst utan att lägga stigma på dem. Att Gary har en annan bakgrund är inte del av historien utan en kuliss som inte definierar honom. Hur pass invandrare drabbas av samhällets orättvisor ligger mellan raderna. Ett välkommet inslag eftersom det fortfarande är sällsynt.
Huvudrollen spelas av den alltid strålande Tahar Rahim. Skådespeleriet är generellt starkt med Rahim i spetsen som balanserar sårbarhet och styrka på ett enastående sätt.
Filmens brist är tempot som tappar ordentligt i filmens andra hälft när kärleksberättelsen tar för mycket plats. Zlotowskis historia om kärlek bland människor som inte har något att förlora kopplas inte tillräckligt starkt med deras yrkesvardag förrän precis vid slutet.