Kärlek till varje pris

Vad är det som gnager, Robert?
Här är han, ung, läcker och tydligen välbärgad. Har bostad mitt i New York, omgiven av vänner som gillar och bryr sig om honom.
Nästan alla är gifta par. De tre som är över, flickor, är hans, när det så passar.
Men vår Robert känner oro, så läskigt att bli fångad, så läskigt att inte bli det.

Den gamla knäckfrågan är vad musikalen Company handlar om. De vanliga ingredienserna alltså, där ung, vit, borgerlig medelklass med i-landsproblem oftast beskrivs av manliga ungkarlar.
De här paren verkar alla vara de bästa ambassadörer för den gamla tvåsamheten i form av man och kvinna.
Till och med de som separerar fortsätter i samma stil, nu än mer kittade samman. Den som försiktigt avslöjar intresse för homosex stöts bort.
Just på Lillans scen visas allt detta i ett välgjort och moget hantverk med Robin Karlsson som regissör och en musikalisk coach som Michael Bruze bakom.

Skådisarna är säkra, särskilt kvinnorna gör starka avtryck. Huvudrollen Robert spelas av Tobias Larsson och han har den olyckliga uppgiften att vara vankelmodig hela tiden, han sjunger så fint, men det här är ingen musikal där han får visa din danskunnighet.
Knappast någon annan heller, koreografin är ytterst tillbakahållen. Ett enda dansnummer står för sig. Men stämningen från scenen är bussigt sympatisk.
Flera sångnummer är njutbara men med skärande stämmor och ackord, det är svårligen så att man minns någon särskild trudelutt på hemvägen, Det rör sig på scenen, må vara lite för långt i några sångnummer, men för det mesta med fin rytm i helheten.
Louice Ottosson, Josefin Schönbeck. Pia Svartz, Kerstin Eriksson och Liw Eklund är frestande att nämna som dragare i showen.
En vacker scenbild med fotovägg från New York och rörelse i porträtt är spännande, Lennart Holmqvist har arbetat fram den.

Återstår då handlingen. Faktiskt känns den en aning mossig, trots sina välskrivna vitsar som levereras med jämna mellanrum, men det har också varit regissörenss avsikt att spegla en 70-talsmiljö.
Ändå tänker man på den konservativa moralism som härskar i USA idag. Det heterosexuella livet i kärnfamiljen där man konstaterar att man har varann på ont och gott är det som håller och gäller. Lite desperat väl?

Men visst handlar det om kärlek, till varje pris, om lust och plåga och allas längtan och skräck, om det som gör oss till dom vi blir.
Kanske ändå, när Robert till sist lyckas blåsa ut alla ljus på sin födelsedagstårta - då kan man hoppas att han kommer fram till en egen idé om hur han vill leva.
Fast om det får vi ingenting veta. Trots att stycket är så amerikanskt och snäll-retro så får vi gissa, tro och hoppas just det vi själva vill.