Det finns en scen i slutet av filmen där en far följer sin lille son i en vacker miljö längs vatten. Fadern talar medan det hjärtekrossade barnet går utan att se sig om. Deras oroliga ansikten skymtar mellan träden. Scenen representerar hela ”Sådan far, sådan son”. Otroligt välspelad, känslostark utan att vara sentimental. Lägg till ett omväxlande och vackert foto.
Sexårige Keita är på intervju för en privatskola tillsammans med sina föräldrar Ryota och Midori. Han berättar om att de har flugit drake under sommaren. När mötet är över visar det sig att händelsen inte har ägt rum. Familjens liv saknar generellt alla spår av lekfullhet. Hemmet är sterilt som ett tjusigt hotellrum. Keitas hobby, piano, visar sig vara ett uppdrag från fadern. Pappa Ryota är en upptagen, framgångsrik arkitekt som lägger minimal tid på sin familj. Förutom att försumma sin son är Ryota också en kravfylld far som frustreras av att Keita inte tar för sig eller är lika begåvad som honom.
En dag ringer det från sjukhuset där Keita föddes. De har upptäckt att Keita förväxlades med ett annat barn vid födseln. Ryusei, parets biologiska son, har växt upp i en betydligt fattigare och bullrigare familj. Men i denna familj leker barnen och de vuxna. Hemmet må sakna stil, däremot är den fylld av kärlek. Kulturkrocken både besvärar Ryota men synar också hans egna tillkortakommanden som pappa. Skådespeleriet i filmen bär lika många nyanser som manuset.
”Sådan far, sådan son” ställer den klassiska frågan om gener kontra uppväxt. Vid en händelse där barn förväxlas finns enbart förlorare. Längtan efter att få kontakt med sitt eget biologiska barn går att förstå lika väl som oviljan att förlora det barn som var det egna i sex år. Klassaspekten känns något stereotyp till en början eftersom de utan resurser är varma och levnadsglada medan den rike är avståndstagande till alla känslor. Så småningom kommer nyanserna fram även där. Alla i Ryotas familj är inte lika kyliga som han är heller.
Det hade varit väldigt enkelt att dra på alla växlar och göra filmen sentimental, det finns verkligen stoff för det. Lyckligtvis har Hirokazu Kore-Eda avstått. Därmed blir filmen mer tänkvärd och fokuset blir bredare.