Man kan sjunga om kärlek på många sätt. Gör man det som Isabella Lundgren, sker något med den som lyssnar… kontakt uppstår och orden blir mer än passande rim.
Det var många år sedan jag blev så berörd av en konsert som jag blev när jag i tisdags lyssnade till sångerskan Isabella Lundgren, teologistuderanden som sjunger jazz så att det känns ända in i märgen. Konserten ingick i Östergötlands Musikdagar.
Östgötabandet från Linköping inledde med ”One for Bob”, en shuffleblues i arrangemang av bandets altsaxofonist, Hans Åkesson, som också levererade ett grymt solo. Efter det var det Isabellas scen och hon intog den med betagande självklarhet. Harold Arlens ”Hurray for love” satte temat; ”kärlek”. Men detta var bara uppmjukning. Efterföljande ”Embraceable You” av bröderna Gershwin tog nästan andan ur mig. I ett tempo så långsamt att det nästan gick baklänges, tolkade Isabella texten så att det var smärtsamt.
På duo tillsammans med pianisten Niklas Hakegård sjöng Isabella en text ur Predikaren i Bibeln till egen musik, ”There is a time for everything” Mer naket och självutlämnande får man leta efter. Möjligen toppade hon det med kvartettvarianten av Bob Dylans ”It ain´t me, babe”. Även den på temat kärlek, men omöjlig sådan. Efter Kurt Weills ”It never was you” i arrangemang av Carl Bagge med en text så deprimerande kände jag mig känslomässigt utmattad. Då kändes det befriande med lite oldtime blues. För att inte tala om ”The glory of love” och extranumret ”Something´s gotta give” av Johnny Mercer. Här gav Isabella oss hoppet åter.
Isabella Lundgren är en unik sångfågel med en förmåga att klä till synes banala texter i så starka uttryck att der blir på gränsen till uthärdligt. Hon har ett högst personligt sätt att frasera och klä känslor i ord och göra orden begripliga.