Kändismöte om livsfrågor
Bildmakarna av PO Enquists Regi: Claes Lundberg Scenografi: Agneta Skarp I rollerna: Kerstin Nilsson, Stina von Sydow, Patrik Wiberg och Gustaf Appelberg
Kerstin Nilsson, Patrik Wiberg och Stina von Sydow. FOTO. ANDERS KRATZ
Foto:
Selma blir trängd, men också lockad, Toras erfarenheter är långt ifrån förhållanden Selma känner till. Båda har haft en alkoholiserad far, men med högst skilda förhållanden till detta. Med PO Enquist och psykoanalysen talar man om medberoende. Selma och hennes övriga familj har levt i total och skuldtyngd skugga av den supige fadern (Gösta Berling, Jan i Skrolycka, David Holm som körkarlen, han dyker hela tiden upp i den Lagerlöfska litteraturen). Så synd, säger Selma, att jag aldrig lärde känna min mor, jag tror att hon var en bra person. (Ungefär så).
Hemma hos Tora Teje (född Johansson) på Stockholms söder gick det rakare till. Familjen fick nog och "slängde ut pappa med arslet först". Tora levde på.
Enquist har skrivit sitt kammarspel med fyra personer, Victor Sjöström och Julius Jaenzon har mindre och blekare roller. De är mest bekymrade över Toras bristande respekt och det är ju för att se Victors film Körkarlen Selma har kommit. Det lilla filmvisningsrummet ger en förtätad stämning.
Men både Gustaf Appelberg och Patrik Wiberg hamnar i bakvattnet, de har inte så mycket intressant att bidra med i sina roller men gör vad de kan och ska. Wibergs Julius får visa upp sin förtvivlan när han inte får Tora som han längtar till, Appelbergs Victor sin ynkedom när han låter henne förstå att det är hustruns omslutande famn han föredrar, där får han vara "som ett foster".
Det handlar om Tora och Selma och i den ordningen. Selma är redan en institution, doktor Lagerlöf behandlar man inte hur som helst. Hon kräver respekt och hon påminner Tora om att skapandet är smärtsamt, att det är oändlig möda med hennes arbete. De talar om det gnagande sandkornet, den där smärtpunkten, den som kan vara outhärdlig men måste kapslas in, "i Selmas fall", skriver Enquist "ibland med skimrande pärlemor".
Vi vet var vi har Selma, även när hon till sist kan yppa att hon hatade sin far (och Värmland och att betecknas som sagoförtäljerska) och Kerstin Nilsson kan visa all den spänning som måste finnas i situationen. Hon öppnar sig och håller igen, hon nästan hisnar inför de känslor som pyser fram. Kontrollen håller hon, alltid värdig, rak i ryggen, blottad men vaksam.
Stina von Sydow gör pjäsen uthärdlig. För det är en riktig pratpjäs, skådespelarna går fram och tillbaka på golvet, sätter sig, reser sig, flyttar en stol.
Men Stina von Sydow som Tora måste röra på sig. Hon är livfull, rastlös, hejdlös och fräck, hon provocerar och ifrågasätter och vet i stort sett inte hut. Hennes smärta gör att hon slåss.
Men man måste tycka om henne, mycket, hon är sårbar och osäker och det visar hon med kongenialt kroppsspråk och bett i repliken. Så får man gå hem och fundera på varför en del blir medberoende, andra drar andra gränser, varför en del skapar mästerverk ur sin sorg och varför en del till sist lyckas förlåta sig själva.
Claes Lundberg, regissören, är en noggrann berättare som tar sin tid och tar ut svängarna i hantverket. Pratet bryts av några scener ur filmen Körkarlen på tunn duk. Agneta Skarps 20-talskläder är de vackraste, rätta och effektiva.
Nog kan man ägna några timmar åt att fundera på livets återvändsgränder och möjligheter, de finns ju här även under årets vackraste månad.
Så jobbar vi med nyheter