Kallentofts nya känns mest som en klasskildring

Mons Kallentofts tredje kriminalroman känns mer som en klasskildring. Hans återkommande tema, i den här boken liksom i de två föregående, är hur uppväxten och det sociala arvet formar människan. Om det är uppväxten i miljonprogrammets trista höghus och lågutbildade föräldrar som inte orkar bekräfta sina barn, som präglar bokens skurkar, så vanställs poliserna av den ondska och det våld, som de dagligen möter genom sitt arbete.
I boken återvänder Jerry Petersson till Linköping, efter en lyckad karriär som advokat i Stockholm. Han köper ett slott av en gammal adelssläkt, som hamnat på obestånd. Plötsligt hittas den här uppkomlingen död i vallgraven, som omger hans eget slott.
Kallentofts värld är svartvit, förenklad och djävulskt deprimerad. För det finns ingenstans att ta vägen, inte för mobbingoffret som inte bara är utsatt i skolan, utan även misshandlas av sin egen pappa. Till slut tar denna hunsade människa sin hämnd. Inte heller bokens huvudperson, kriminalinspektör Malin Fors, orkar ta emot mer av död och utsatthet i sitt liv. Familjelivet havererar och hon inser till slut att hon är alkoholist.
Mons Kallentoft visar hur allting hör ihop, hur liv förbinds med liv och att ingen människa är en ö och sitt nu. Det förflutna är ständigt vår följeslagare.
Som en domedagspräst mässar Kallentoft, som en evolutionistisk vetenskapsman som vet att bara de starka överlever. Det är också en lysande skildring av  Sverige, en samtidsbild av ett samhälle som värnar ytan och där människorna knappt förmår leva.
Det är ödesmättat, stundom storslaget och Kallentofts språk är en fascinerande blandning av plattityder, som ”kraxar den hesa rösten” och fullgången prosa.