Käck vagn och käck stjärna
Brittmarie Engdahl
Foto:
Nej, det är ju inget att tala om.
Och ändå är det min bil. Min första egna, själv vald och själv pröjsad. Eller i alla fall ett påbörjat avtal i den vägen.
På mitt jobb är vi åtminstone tre som har samma sort (säger antingen något om våra löner eller något om att vi är så förståndiga eller något om att vi inte har så mycket ungar och leksaker att skjutsa hela tiden). Vi tänker bilda en klubb. Vi ska börja samla pengar genom att sjunga på gatorna och annosera med våra personnummer, typ "Stöd 121212-1212" eller nåt sånt. Alltid kommer det väl in ett par spänn.
Är man med i en klubb blir det alltid en massa trevligheter. Man ska ha sammanträden och avslutningar och utflykter och höst- och/eller vårkickoff och så hade vi tänkt oss en stipendiefond. Till medlemmarnas fromma.
En klubb ska ha nålar med små bokstäver på som är för de initierade. Några kanske frågar om det går att rösta på de där bokstäverna. Vem vet?
På klubbmötena ska vi ha någon som spelar flöjt och sen ska vi skicka in notiser till notisredaktörer på stadens tidningar och kräva utrymme för referat av våra samkväm.
I klubbens växande och betydelsefulla arkiv ska vi skriva ner våra erfarenheter. Som de odödliga kommentarer min s.k. vänkrets skickar iväg: "Om man ser hur du cyklar så kör du bil riktigt snyggt", kan det låta.
Sånt får man sätta sig över. För högre mål.
Syftet med klubben ska vara att utveckla våra personligheter och på så sätt bidra till trafiksäkerheten.
Att jag har en praktiskt taget ny och alldeles egen bil, ger en ny vinkel på min näsa. Uppåt liksom. Jag måste hela tiden säga mig att bil har ju hart när varenda mänska och det är väl ingen som går och snackar det, men jag känner mig alldeles euforisk.
Tror jag ska ut och ta mig en sväng.
Det besvärliga är bara att kärran (vagnen säger alla som jobbar i branschen) ännu inte har några skavanker. Det gör körsättet nervöst och dessutom går den att låsa. Det blir ett väldigt pyssel och det blir liksom så noga med allting. Jag ser fram mot att denna min senaste ägodel får sina törnar så man kan slappna av.
Sonja Stjernqvist. Jan Stenbeck. Alla vandrar vidare. Kan det ha något med infekterad kyckling att göra? Har de ätit vid samma bord? Svårt att föreställa sig, men åtminstone den sistnämnde har ju "aldrig nekat sig det ena eller andra" som Olle Adolphson sjunger.
Det gör honom spännande. De där kapitalisterna som kämpar för att inte kaviaren och champagnen ska märkas på sihuetten, de skulle väl lika gärna kunna ge bort pengarna. Eller?
Från min något begränsade horisont är det annars Sonja Stjernkvist jag minns bäst. Hon gjorde trumslagarflickan på Oscarsteatern i tidernas begynnelse och vid den tiden förstår ni ungdomar, var det precis så käck och äppellik man ville framstå. Och på något sätt bildade hon skola - precis så ska det vara på en operett.
Så jobbar vi med nyheter