Peter Johansson och Matilda Hansson brukar traditionsenligt komma med julstämningen till Louis De Geer-hallen. I år gör de ett tappert försök, men når inte riktigt hela vägen fram. I alla fall inte under första halvan av konserten.
Jag förstår förstås att duon, som i vanlig ordning tagit med sig delar av släkten upp på scenen, vill förnya sig och att ommöblering i låtlistan från år till år är ett måste för att det ska fortsätta vara intressant. Men i min mening har det smugit sig in lite för många ointressanta stycken i repertoaren den här gången.
Dessutom tycks man snarare vilja leka gycklargille än stämningsfull tomteverkstad på scenen. Att plocka in nytt blod i Norrköpingsbördige Robert Rydberg är ett bra drag, men att förvandla honom till någon form av östgötsk clown, en trist stereotyp förstår jag inte alls poängen med (jag vet inte vad ett Elvis-medley har i en julkonsert att göra, men jäklar vad killen sjunger, hans enorma röstresurser borde utnyttjas flitigare).
Överlag blir det bitvis lite för mycket flams och trams.
Men bortser man från det (och det är lätt när topparna ändå är riktigt höga), erbjuds också väldigt mycket fint den här aftonen.
Det är tredje året i rad jag har ynnesten att se den här showen och jag får fortfarande gåshud varje gång Peter Johansson sjunger ”Stad i ljus”. Det är det i särklass finaste numret i uppsättningen även i år. Även om Johansson också gör sig väldigt bra i en lyhörd version av Leonard Cohens ”Hallelujah”.
Det bjuds på 80-talsnostalgi, Disneylåtar hopknölade i ett rappt medley och en duett de två kusinerna emellan där ”O Helga Natt” lyfter emot skyarna. När sångarna verkligen träffar rätt är högstanivån oerhört hög. Det är fantastiska röster vi har att göra med.
Publiken får dessutom tidigt ett val presenterat för sig. I pausen får de som känner sig hugade rösta och på så vis välja avslutningslåt. Tre valmöjligheter presenteras, ”Barcelona”, ”The Prayer” och ”Time To Say Goodbye”. Man väljer den förstnämnda. Tyvärr.
Freddie Mercury-dängan må vara mäktig i sitt framförande, men någon vidare julstämning erbjuder den inte. Då är det tur att ensemblen trots en väldigt väl tilltagen speltid ändå väljer att bjuda på ännu mer musik efter att applåderna lagt sig.
Det blir ”Stilla natt” följt av ”Tänd ett ljus” och när musikanterna trippar ut i foajen nynnande på sistnämnda bit känns det som att de ändå går i hamn med uppgiften.
Julen är här.