Julie Andrews vägrar ge upp
LONDON (TT Spektra)För snart fyra år sedan genomgick Julie Andrews en svår operation för knutor på stämbanden. Operationen blev delvis misslyckad.
Efter en misslyckad stämbandsoperation har Julie Andrews fått ta det varsamt med sången. Desto mer tid ägnar hon i stället åt skådespelandet. På juldagen har hennes senaste film "En prinsessas dagbok" premiär i Sverige. FOTO: PRESSENS BILD
Foto:
- Jag är optimistisk. Jag träffar min specialistläkare regelbundet och jag hoppas på goda resultat.
Eftersom halsoperationen inte gick som den skulle, stämde Andrews de läkare som utfört den. Man gjorde upp i godo. Det sägs att hon fick 300 miljoner kronor i skadestånd.
- Operationen gjorde inte att min karriär förändrades, men den tog till viss del en ny riktning, säger hon.
- Jag kunde nu i högre grad ägna mig åt att arbeta med en serie barnböcker, som jag skrivit. Dessutom har jag ju alltid ägnat mig både åt sång och åt traditionellt skådespeleri. Så nu fick jag koncentrera mig på det sistnämnda.
<b>Underbar regissör</b>
Ett exempel på det är komedin "En prinsessas dagbok" (Sverigepremiär på juldagen). Den handlar om en blyg tonårstjej i San Fransisco, som en dag får veta att hennes far var kung i ett litet europeiskt land och att hon själv nu är kronarvinge. Hennes farmor, drottning Clarisse
(Andrews), kommer till USA för att lära upp henne i seder och manér. Filmen är oväntat rolig och charmerande. Andrews, som spelar drottningen, skrattar och säger:
- Du är inte den förste som sagt att dom blivit överraskade av att filmen var bättre än de trott den skulle vara. Det är en komplimang till Garry. Han är en underbar regissör.
I USA spelade filmen in mer än 100 miljoner dollar, och Andrews hoppas nu på en uppföljare. Den roll hon gör påminner om de i "Mary Poppins" och "Sound of music" - hon spelar någon som ska lära ut något till barn och ungdomar.
- Ja, jag har haft tur med mina roller som lärarinna. Men det är en tillfällighet att det blivit många sådana. Jag har inte letat specifikt efter dem.
<b>Magnifika roller</b>
Julie Andrews gjorde som 19-åring Broadwaydebut i "The boyfriend". Två år senare fick hon huvudrollen i filmen "Mary Poppins". Den gav henne en Oscar. Några år senare kom "Sound of music".
Den befäste hennes popularitet, åtminstone i musikfilmer.
- Det var svårt på den tiden att bli accepterad som någonting annat än en käck sjungande tjej. Redan innan "Sound of music" var jag med i dramat "The americanization of Emily", men publiken tyckte inte om det. Det var svårt för mig att bli accepterad även i roller som den i Hitchcocks "En läcka i ridån".
1969 gifte hon sig med regissören Blake Edwards. Denne gav henne en rad magnifika roller, hon var bland annat Dudley Moores partner i "Blåst på konfekten" och i "Victor/Victoria" spelade hon en kvinna som låtsades vara man. Den rollen repriserade hon för övrigt senare på Broadway med stor framgång.
- Jag har försökt att få göra roller som inte varit så käcka och så hundraprocentigt positiva, säger hon.
- Folk glömmer bort det man gjort som inte blivit en framgång. Den image man har skapas av succéerna.
Andrews och Edwards har i år varit gifta i 32 år. Hur lyckas man med i en bransch där kraschade äktenskap är vardagsmat?
- Genom att ta det en dag i taget. Det kom vi överens om från början. Vi gick in i det här äktenskapet med realistiska förväntningar, och vi visste från början att alla dagar inte är rosenskimrande. Men vi trivs ihop, och vi tycker om att arbeta tillsammans, vilket ju gjort att vi också kunnat resa mycket ihop.
Paret bor i Long Island utanför New York tillsammans med sina fem barn. Andrews trivs med att bo på den amerikanska östkusten, inte minst därför att det känns nära till det gamla hemlandet England.
- Jag reser dit så ofta jag kan, och försöker i görligaste mån ta mig in i landet anonymt. Fast jag har egentligen inga problem med att bli igenkänd. Det är oftast bara smickrande. Och man kan välja själv om man vill vara i offentlighetens ljus.
Så jobbar vi med nyheter