I lördags kväll, på någon minut när, firade orkestern sitt 100-årsjubileum med stor pompa och pyroteknik där SON brann och gick upp i rök utan att försvinna! Den första konserten i St Olai samlade ingen stor publik men nu vara DeGeer fylld till sista plats, så som det borde se ut vid varje konsert. SON förtjänar all uppmärksamhet, stora upplevelser väntar den som skaffar sig tillträde och betydelsen för Norrköping att äga en orkester av det här formatet ska inte underskattas! Gratulanterna har stått på kö, men när hyllningstal och applåder tystnat behöver orkestern stöd och resurser för att fortsätta sin framgångsresa in i nästa århundrade. Vad vore Peking utan SON?
Tjajkovskis triumfatoriska Ouverture solennelle 1812 blev en mäktig inledning på Jubileumskonserten, frihetstemat föregripet finalen i Beethoven. Mäktigt klingande malmklockor och stor trumma i foajén frammanade utomhuskänslan från uruppförandet. Fest och segerkänsla från start. Tobias Ringborg kombinerar en orubblig grundstabilitet med rikt och dansant kroppsspråk. Han kramade mycket ur orkestern redan här och applåderna ville aldrig ta slut.
Christian Lindberg har många strängar på sin lyra; trombonist, dirigent, kompositör. Peking Twlight är ett beställningsverk till SON:s hundraårsjubileum som har sin utgångspunkt i det obestämda mellan mörker och ljus, dag och natt. Twilght, skymning, eller som jag hellre skulle vilja förstå det, gryning. Rörelse bort från mörkret, från den trötta grå industristad där SON såg dagens ljus. Referenserna till fotbollen gick mig förbi, men i den tätt orkestrerade satsen hördes i inledningen Strömmens flödande vatten, rörligt, intensivt och med riktning framåt. Blekblåset tongivande och framträdande tillsammans med slagverk, i ett energiskt driv. Inget stillastående eller vänt-läge, men undantag för ett par korta vilopunkter i flödet där musiken tunnades ut till en lättare gasformig klang men med oförändrad intensitet. Rörelser och inpass ligger ofta i blås eller slagverk, stråket får vara bakgrundsfärg och medium. Mycket glädje, festlig anstrykning av jazz och fastän nyskrivet lätt att ta till sig. Publiken blev begeistrad av denna forsränning av toner, och kompositören på plats fick ta emot stående ovationer.
Beethovens nionde och sista symfoni är monumental, till omfång och innehåll och spänner från magisk öppning till en extatiskt jublande final. Gediget och storslaget från början till slut, och ett framförande som bekräftar SON.s utveckling och växt till en orkester att räkna med. Tobias Ringborg lyfte fram de oroliga underströmmarna i den första satsen, det är strängt och lite kargt trots mildrande träblåsarinsatser. Rapp och dansant på dirigentpulten, slår och smeker om vartannat med en tydlighet i uttryck, det är aldrig någon tvekan om vad han vill. Och han får det! Grundmurat och balanserat men med återkommande utbrott enligt kompositörens anvisning där pukslagararen i scherzot gärna fått vara lite mera galet vildsint, det är inte städat skrivet och man förstår att publiken vid uruppförandet applåderade mitt i satsen. Det ödesmättade allvaret i de första två satserna viker undan i ett milt och kärleksfullt utarbetat Adagio, det känns tryggt och det är ur den myllan som glädjen kan manifestera sig. Fint utmejslade fraseringar återkommande. I finalen, som nästan är ett verk för sig själv, gör sångsolisterna sin entré. Fredrik Zetterströms mustiga bas uppmuntrar till ny och glädjerik sång inför presentationen av det välkände Freude temat. Körklangen imponerande rik och fyllig, och med fin förmåga att gå ner i svaga nyanser. Textning var föredömlig. Marika Schönbergs dramatiska sopran klingade stort och fritt. Finalens fantastiska budskap om glädje till alla människor, framburet från ett fullt podium till en fullsatt sal skapar en upplevelse av gemenskap och framtidstro som kommer att finnas kvar i minnet länge. Musik är ett samhällets fundament, inte en tårtdekoration som man kan ha eller mista.
Långa stående ovationer. Publiken dröjer kvar men det finns inga extranummer som kan matcha, finns ingenting att lägga tiil. Vi går ut i Peking där Twilight nu är ett för tillfället passerat stadium, men balansakten fortgår!
Må SON ha många lyckliga och produktiva år framför sig, till egen glädje, till att ge fortsatt glans och lyskraft åt Norrköping och inte minst till stor glädje för sin publik.
