Lite besvärat skruvade jag på mig där jag satt. Påståendet kändes helt enkelt inte rimligt. Alltid betyder jämt. Varje gång. Då kom jag ihåg en gång för sådär en sex, sju år sedan när vi hade ätit julbord på Palace. Då hade en gammal kollega sagt följande ord:
"Det må jag säga, vilket enastående julbord de har fått till i år!"
Det var ingen lögn.
Dels var det ett enastående julbord, dels såg han verkligen ut att mena sina ord. Stärkt av insikten tog jag till orda.
- Nja, jag tycker inte att man kan säga alltid. Det är nämligen så att jag är...
Längre hann jag inte förrän kvinnan avbröt mig.
- Jodå, media håller alltid på och förvränger och hittar på.
Alltid. Under mina år som journalist kunde jag bara komma ihåg en kollega som tappat fotfästet ordentligt. "Jag skriver inte vad de säger - jag skriver vad de menar", hade han uttryckt saken. Magstarkt till och med för en lögnaktig journalist.
- Plus att de bara skriver om dåliga saker, de bra tar de aldrig upp.
Irritationen började långsamt byggas upp i mitt inre. Förbi seglade minnesbilder av dagverksamheter med pärlplattetillverkning, besök av ryska ambassadörer och utställningar i bortre tjottahejti. Åtskilliga lördagskvällar hade jag dessutom tillbringat i kyrkan hårdbevakandes unga musikaliska talanger. Samtliga uppdrag helt utan en enda droppe blod. Självklart fanns där även bränderna, morden och käftsmällarna på stadens gator nattetid. Men ordet aldrig kunde jag inte gå med på.
Kvinnan framför mig läser förmodligen bara eländet, det är därför hon inte känner till allt det positiva, tänkte jag elakt. Dubbelmoral kallas det, fräste jag i mitt inre. Sen sansade jag mig istället. Hon kanske hade blivit illa behandlad av media. Eller någon som hon kände. Vem var egentligen jag att döma?
- Jag är faktiskt journalist, delgav jag de andra mötesdeltagarna varpå en stel tystnad bredde ut sig.
Jag tyckte lite synd om kvinnan för hennes klavertramp. Men bara för att jag var journalist behövde ju inte hon älska journalister.
- Jaha, där ser man...
På kvällen diskuterade jag saken med min sambo.
- Alla journalister far inte med osanning, eller hur? malde jag på likt en upphakad grammofon.
Släpp det där nu, såg han ut att vilja säga, men hummade snällt med. Plötsligt klev han in i rummet iförd sin 15 år gamla kostym. Jag stirrade häpet på honom med öppen mun.
- Vad tycker du om den här? Den fungerar något år till, va?
Både ärmar och ben var åtminstone fem centimeter för korta och om jag inte såg fel var den även lite blanksliten där bak. Han riktigt tiggde om mitt godkännande med blicken.
- Jag... Den... Den är verkligen jättefin, älskling!