Journalist blev jag aldrig
Foto:
Jag var 20 år och kom direkt från Marieborg. Skriva kunde jag, det hade rektor Robert Myrdal berättat för Folkbladet. Mina första två böcker var redan under tryckning.
Nu hade jag en sommar på mig att visa vad jag dög till på en redaktion. Sen skulle jag in i lumpen vid flyget i Nyköping. En sommar utan lön, men jag hade fått 700 spänn för de båda böckerna och kände mej rik.
Nisse Hertz skulle göra en journalist av mej. Att det misslyckades var inte hans fel, han bemödade sej. Och jag med, faktiskt.
Jobbet började klockan sex med att kolla morgontidningarna för att hitta uppslag till lokalreportage. Hade bönderna i Västergötland bekymmer med vädrat kunde man ringa bönderna i Östergötland och höra hur de hade det med vädret.
Ibland skickades jag ut på reportage. Jag hade köpt en kamera som såg riktigt proffsig ut. En dag hade någon ringt och sagt att det satt en stork på ett hustak i Fredriksdal. Jag cyklade dit med kameran hängande på magen. När jag kom fram vände storken på sin pinne och visade sej vara en vindflöjel. Men en bild blev det - och ett av mina få lyckade reportage.
Misslyckandena blev flera. Jag fick i uppdrag att referera ett cykellopp. Cyklisterna trampade iväg men vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte hinna upp dem på min cykel. Enda lösningen var att skriva av NT dan därpå. Nisse Hertz genomskådade mej förstås och jag kände ett första tvivel på min journalistiska begåvning.
Värre blev det med rättegångsreferaten. Här samarbetade vi med NT som var mindre överseende. En ensamstående mamma hade blivit dömd för att ha snattat strumpor åt sitt barn. Henne frikände jag. En direktör i möbelbranschen hade fifflat med nånting men blev frikänd. Honom fällde jag. Som författare får man lägga verkligheten tillrätta. Men inte som journalist, det borde jag begripa.
De sjuhundra kronorna tog snabbt slut. Jag betalade skulder och tog körkort med åtta lektioner på gengasbil. Sen hade jag inte råd att hyra rum. Det blev att klättra in genom fönstret till Ingas hyresrum på Albrektsvägen.
Inga och jag hade träffats på Marieborg, där grabbarna gett henne smeknamnet Pretty. Nu hade hon sommarjobb på lasarettet. Därifrån tog hon med smörgåsar som vi åt i parken. Våren 1945 gick över i sommar. Schlagern Amor Amor ljöd ur varenda radioapparat och vi var förälskade.
När vi nu - sextio år senare - pratar om den tiden säger hon: Det var bra att vara ihop med dej, man fick gå på bio.
Jag var bättre som filmrecensent än som reporter. När jag nu bläddrar i mina klippböcker hittar jag en rad recensioner med den lilla tecknade gubben som visar vad han tycker. Och ett tiotal nöjesreferat från Folkets park med allt från Edvard Persson till Vårat Gäng.
Arbetsdagen som började klockan sex på morron och fortsatte med reportage kunde alltså sluta vid tio-elva-tiden på kvällen. Långa arbetsdagar - och obetalda.
Men den gode Nisse Hertz fann på råd. Pekka Langer hade slutat året före, han som skrev så kul om moster Alfrida på Folkborgen. Det behövdes krönikor! Om jag skrev minst en krönika i veckan skulle jag få hundra kronor i månaden.
Så började, för sextio år sedan, mitt krönikeskrivande i Folkbladet. I klippboken har jag tjugo krönikor kvar. Då kallades de Ronden. Några handlar om Pretty som tydligen fått avlösa Pekkas moster Alfrida. Pretty i Stockholm. Stiger ut från Centralen och ser spårvagnarna och frågar: - Varför är dom blåa för?
Så rolig som Pekka blev jag aldrig. Men hundra kronor i månaden fick jag. Och dessutom en slant för att köra ut Folkbladet till tobaksaffärerna på eftermiddagarna. Om inte Pekkas tjej Gunnel, som jobbade på redaktionen, hade lånat min cykel. Då fick jag gå med tidningspacken.
Men Nisse Hertz hade sett till att jag fick matpengar. Och sommaren gick och jag måste in i lumpen. Då hade jag insett att jag inte dög till journalist. Ändå var det sista Nisse sa till mej:
- Så synd, vi kunde ha behövt dej här ett tag till.
Som cykelbud eller krönikör, det sa han inte. Men snällt sagt var det. Nisse Hertz glömmer jag inte.
Så jobbar vi med nyheter