I våra kyrkor hänger Jesus på korset som symbol för den kristna tron. En stilig karl. Så har han i tusen år uppfattats av konstnärer som avbildat honom och av kärlekstörstande nunnor som drömt sig vara hans brud i nattliga klosterceller.I Gardells bok möter vi en helt annan man. När Jesus började sin verksamhet vid trettio års ålder hade han levt längre än de flesta samtida. En kortväxt träarbetare, märkt av fattigdom och nersliten av hårt arbete, åldrad och förmodligen tandlös.Korset han hängde på kan ha varit två meter högt. De avrättade skulle ju skändas, folk måste kunna spotta på dem när de gick förbi. På vissa platser fanns rader av kors med ruttnande lik som fått ansiktena sönderpickade av kråkor och armar och ben bortslitna av vilda djur som här fick äta sig mätta. Jesus kropp hade inte hunnit börja ruttna, men i övrigt måste han ha liknat sina olycksbröder. Blod och avföring klibbade fast vid de döende som jämrade sig och vred sig med strupar hopsnörpta av törst.Jag har alltid uppfattat Jonas Gardell som en oförarglig pajas, en underhållare utan allvarliga avsikter. Här möter jag en kunnig och påläst skribent som väl förtjänar sin titel som teologie hedersdoktor i Lund.Han skriver realistiskt. Han manar fram templet som offerplats, trängseln, fårens bräkande, lukten av blod, oset från brända inälvor, stressade präster och leviter med nerblodade kläder.Den historiske Jesus är svår att få tag på. De äldsta texterna i bibeln är de brev som Paulus strödde omkring sig. Men Paulus hade aldrig träffat Jesus och var inte intresserad av hans liv och verksamhet. Han var intresserad av den korsfäste och uppståndne Kristus.Jonas Gardell ger oss dåtidens världsbild. Jorden var platt och stod på fyra pelare med himlen spänd ovan som ett segel med stjärnorna fästade på duken. En himmel man kunde tas upp till.Jungfrufödseln behöver man inte tro på. Maria blev jungfru genom en felöversättning, får vi veta. På hebreiska var hon en ung kvinna. Det är först på grekiska som en ung kvinna också kan tolkas som jungfru.Ibland verkar det som om den kunnige Gardell inte tänker riktigt färdigt. Jesus fastade fyrtio dagar i öknen. Det motsvarar israelernas fyrtioåriga ökenvandring, säger han. Men talet fyrtio motsvarar ju Nilens fyrtio dagar långa årliga översvämning. Heliga tal har alltid ursprung i naturfenomen. Som Jesus död och uppståndelse motsvaras av att månen går ner en dag, är borta andra dagen och stiger upp på tredje dagen.Vi vet inte varför Judas förrådde Jesus, säger Gardell. Det vet vi visst. Det var på order av Gud själv, för att hans plan skulle fullföljas.Det viktiga i den tidiga kristendomens förkunnelse var att Kristus skulle komma tillbaka inom kort. Paulus trodde det, liksom även de fyra evangelisterna. Men de hade fel.Kristendomen hade fel, ändå har den överlevt, säger Gardell. Här upphör hans nyfikenhet. Han går inte vidare för att se hur makthavare använt kristendomen för att säkra sin makt.Medan han skrivit boken har Gardell frågat sig hur han skulle komma ifrån dessa studier med tron i behåll. Han skriver: Kan vi tro på en rörelse som hade fel i vad den själv ansåg viktigast, alltså Kristus snara återkomst?Ja, Jonas Gardell kan. Jag är troende, skriver han. Och som troende måste han börja svamla. Min Gud är de utsattas Gud, de homosexuellas Gud, de mobbades, de lidandes, de maktlösas Gud. Jesus besegrade döden och genom hans seger är vi alla befriade. Han är i oss och vi får vara i honom. Svammel.Men dessförinnan kunskaper. Själv kommer jag att i varje krucifix se en naken, kortväxt åldring med ögonen utstuckna av fåglar och benen uppätna av hundar, inte uppspikad utan bunden på ett lågt kors och omgiven av surrande flugor. Så skulle Jesus se ut i våra kyrkor om han skulle vara sant avbildad. Men religion har ingenting med sanning att göra.Dåtidens verklighet har Gardell gjort synlig. Det förtjänar han beröm för. Men hur han kan fortsätta att tro är obegripligt.
