John från Kalle-Pelles stuga skriver sitt liv
Han känns mäktig, John Moberg. Skogsungen, bonndrängen, bergsprängaren, sjömannen - och författaren. Han känns mäktig för han är en kraftig karl och ser ut som Vilhelm Moberg och hans blick ser rakt igenom en.
Ögonbrynen är buskiga - det är han stolt över, men släkt med Vilhelm är han inte. - Men till Moa faktiskt, det säger en som har släktforskat. FOTO: ROBERT SVENSSON
Foto:
- Jag berättar vad som hände, jag har inte fantasi nog att skriva annat och dessutom behöver man inte försöka komma ihåg vad man har hittat på, säger han. Allt jag skriver är sanning.
Jag tror aldrig någon skulle våga ifrågasätta påståendet. Händelserna är starka, ibland hemska, dramatiska och skrivna med mycket stark närvaro. "Man måste ha varit med om det om det ska bli nån smäll på det" säger han bestämt.
Men alla kan ju inte skriva ändå.
I första boken som kom -94, Barrstigens folk, berättar John om sin far, muraren som var oäkting och därför misshandlad av samhället, han blev en misshandlare, han söp, brände och satt inne. Familjen bodde i skogen vid Åkersberg, åt Karstorp, i Kalle-Pelles stuga. John, mor, far och lillebror. Fattigdomen är given, men skogen fanns och med tjuvskytte gick det att överleva. Mamma var snäll. En gammalt foto hemma hos John och hans Märtha visar en tunn, ung kvinna i lång svart klänning.
- Far, visst slog han och var hemsk, men han gjorde mig i alla fall en gunghäst. Det fanns en kärlek mitt i allt, säger John. Far var ändå den store guden för oss barn.
Den första boken finns i pocket sedan John Moberg fått Jeremiasfondens hederspris i Örebro.
Han har slitit hårt, fick arbeta som barn, "riktig" tjänst när han var tolv år, på Alsäters gård och då fick han rensa ändlösa trädgårdsängar och fick sju kronor i veckan. Av det skulle mamma ha fem och lillebror en krona. Med arbetsgivaren Ahlgren for han runt och sålde grönsaker till sommarhusen i Kårtorp.
Med den här pappan gick det så långt att samhället ingrep. Och det är här bitterheten ligger hos John.
- Dom där förståsigpåarna, säger han. Myndighetspersoner och politiker. Tant" på barnhemmet gjorde nog sitt jobb, det var inte så farligt. Som straff för något låstes man in i en mörk skrubb i tre dygn men dom slog en inte i alla fall. Det skötte dom större killarna. Det var också dom som sa att det fanns ormar i skrubben... Bröderna rymde men gick åt fel håll och fångades in. Flickan som skulle se till att ingen rymde var tolv år och hon straffades med uppfostringsanstalt för sin fadäs. Barfota var barnen alltid, från det snön smälte tills den kom igen.
På Risinge barnhem fick barnen julklappar som de skulle vara mycket rädda om. De togs nämligen tillbaka efter ett par dagar för att användas nästa jul igen!
Inte en dag i sitt 77-åriga liv har John varit arbetslös, han säger det med stolthet. Men det var alltså inte mer än tio år sedan han började skriva. Fast han minns hur fröken på Holmsta brukade högläsa hans uppsatser på den där sista lördagstimmen på skolveckan, roliga timmen. Och visst var det en uppmuntran som han burit med sig.
- Naturskildringarna har jag fått mycket beröm för, konstaterar han. Fast det har bara kommit självklart för mig, säger han. Jag ser bilderna. Dom säger också att mina boktitlar har vackra namn.
Efter Barrstigens folk som handlar om början av 30-talet kom När göken ropar. Den handlar om samma tid och en stor längtan att föräldrarna skulle hämta barnen från barnhemmet. Pärla av guld är skoltiden där ungarna från landet fick extra träning i att hälsa fint på fröken, de första arbetena och slagsmålen. "Inte ska du som heter Moberg springa!" sa far.
- Och det gick ju det med, säger John som fick lära sig att slå tillbaka och naturligtvis fick en massa stryk. Dom som bodde på skogen fick möta mycket förakt.
- Men det var en väldig sammanhållning hos skogsfolket förr. Om länsman var på väg till exempel, då gick budet snabbt. Skogen är fortfarande det bästa.
I Skimrande is är John dräng på gården Gamla Ö.
- Där fick jag sannerligen jobba, men dom tog också hand om mig, berättar han nu. Det blev ett andra hem för mig där.
I Under tornsvalans skri är det 40-tal och det handlar om vägarbeten för hand, hårt liv som skogsarbetare och den första förälskelsen.
Livet förde John senare till Närke där han bodde i många år. Han har fått två barn och skött en hustru som under 44 år var cancersjuk. För några år sedan återkom han till Norrköping och bor nu i Hageby. Tillsammans med Märtha som han lekte med som barn och var ihop med ett tag under ungdomsåren.
- Hon har funnits där hela tiden, men vi har båda varit gifta och levt varsina liv. När vi träffades senare var vi båda änklingar och vi är sambo nu, säger John och Märtha bjuder på kaffe och kakor och ser mycket förtjust ut.
Genom alla böcker går en röd tråd.
- Jag har upptäckt att det är spillkråkan, säger John. Den återkommer och det är en fågel jag tycker mycket om, den är med mig på något sätt.
Domänverket har varit en hård arbetsgivare under många år. Här ligger en surdeg kvar. En låg lön ursäktades med goda pensionsvillkor, men huxflux blev det Assi Domän och guldet blev otroligt nog till sand.
Eländet är en följeslagare. Ändå finns ett stort och bullrande skratt hos John och mycket värme i ögonen när han berättar om danskvällar och hur han skjutsade Märtha på styrstången långa vägar och det fanns kamrater och mycket som var roligt.
Roligt var också besöket på Falks konditori på Hörngatan.
-Jag hade fått lära mig att man skulle äta upp det som fanns på fatet och när hela bakelsefatet kom in trodde jag det gällde där också. Mamma kunde knappt lösa ut mig därifrån och jag ville inte se en bakelse på många år, skrattar han.
Fyra år på sjön visade honom världen. Och lärde honom laga mat.
Men med de mörka upplevelserna undrar man ändå: om du fick leva om ditt liv, vad skulle du göra annorlunda?
- Spela gitarr! Det är det enda jag ångrar. Mamma var så duktig, hon sjöng och spelade, men det blev inte av för mig. Jag tror det är fantastiskt att kunna hantera ett instrument, jag gillar att se på dom som spelar, att få vara ett med instrumentet på det där sättet ...
John Moberg har läst Moa Martinson, Fridegård och namnen Vilhelm.
- Jag gillar dom, men kanske Moa bäst. Vilhelm skriver om bra saker, men han är inget vidare på naturskildringar.
John Moberg kan sina böcker och dikter utantill. Han läser inledningen till den första boken och Märtha berättar att när hon har kontrollläst mot John märker han om hon hoppar över något litet ord.
Men texten flyter ur honom, barndomen och uppväxten är levande. Hotet idag är besvär med ögonen. Lungorna har stendamm och lite stöd att gå behövs. Men John är efterfrågad i landet, många vill höra honom berätta och det bildas studiecirklar kring hans böcker.
Dagens samhälle oroar John.
- Facket har jag aldrig haft något gott av, inte politiker eller andra myndigheter heller. Men det värsta som händer är de unga inte får jobb. Det gör allting ännu värre i framtiden, säger han.
Så jobbar vi med nyheter