Jens ger konserter före studieåret i Budapest

Om man bestämmer sig för att jobba med det man helst vill, trots att man vet att vägen blir smal, då minns man ögonblicket.
För Jens Malmsten, 29, var det mötet med musikern Istvan Lill i Norrköping.
- Jag förstod vad han pratade om, han kunde besjäla tonerna och det var en stark upplevelse, säger Jens. Jag bestämde mig för att bli pianist. Då var jag 14 år. Och Istvan är fortfarande min vän.
Sedan dess har det varit musikgymnasiet och studier vid Musikhögskolan i Stockholm, det blev London, München och fem år i Amsterdam, ett slit med studier och jobb för att får det att gå ihop. Och nu, hela denna sommar, arbetar han som lantbrevbärare i Valdemarsvik och bor i torp utanför Ringarum. Där får han tillfälle att träna, i församlingshemmet finns ett piano.

- Jag hade nog en rosa dröm om hur trevligt det skulle vara, åka runt och fika i stugorna. Jag kan väl säga att jag har blivit av med den illusionen nu. Det är väldigt stressigt!
Skrattar han. En blond, lite tunn man med ett varmt leende. Vi träffas i Söderköping för att prata om Jens och hans musik. En anledning är konserterna han ger tre lördagkvällar i Söderköpings brunnskyrka. Den andra är i morgon, den tredje 1 september.
- Jag ska spela Schubert, Bach och Liszt, jag är väldigt förtjust i den ungerska musiken, Bartok och Liszt.
Jens Malmsten har just fått stipendium av den ungerska staten för att tillbringa ett år vid Liszt-akademin i Budapest.
- Det är naturligtvis toppen, men jag vet att stipendiepengarna inte räcker, det har andra berättat, så det blir att söka andra jobb också under tiden. Och lärarna i Ungern har usel lön så det kommer att kosta dollar. Men där finns också ett par önskelärare, István Lantos till exempel.

Andra jobb handlar till stor del om att vara ackompanjatör.
- Det talas om lite nedsättande om det, men jag tycker det är både kul och intressant och det finns massor att lära i såna situationer, säger han. Annat är undervisning och det är roligt om man får ägna tid åt eleverna och ha dem en längre tid. Då blir det också givande.
Jens Malmsten gick i Rudolf Steinerskolan i Norrköping men säger att han aldrig har gillat skolan.

- Jag bråkade, säger han, ifrågasatte. Det blev likadant i musikgymnasiet och sedan i Stockholm, jag trivdes inte på Musikhögskolan heller. Jag hoppade av efter tredje terminen och har märkt att gör man det hamnar man inte i viktiga människors telefonböcker, man liksom finns inte. Det svenska musiklivet är enormt Stockholmsfixerat. Men för mig var det absolut nödvändigt att få lyfta blicken och resa ut, även om det innebar en del försörjningsjobb som inte alls hade med musik att göra.
Att bygga ett kontaktnät är livsnödvändigt för en musiker. Så kan man dra sig fram med att spela på restaurang, att undervisa, att ackompanjera - och hålla sin dröm levande:
- Dirigera, det vill jag göra, men jag är inte färdig för det än, nu ska jag fortsätta studera, men i framtiden vill jag vara dirigent.

Jens har en norsk flickvän, pianist också hon, men de båda har en mycket olika musiksmak.
- Jag fattar inte att det går, hon tycker till exempel mycket om modernismen, men jag föredrar musik från det sena 1800-talet, början av 1900. Och klassikerna förstås, Beethoven, Bach, Schubert.
vid sidan av pianot handlar det om klavikord, det ålderdomliga instrument som är släkt med piano men har ett mycket sprött ljud och som går att vibrera med. Det roar Jens.
Till sist frågar vi hur drömmen ser ut och det blir som man kunde gissa:
- Att få spela Bartoks 2:a pianokonsert med någon stor orkester i Budapest! Och en sak är alldeles säker. Aldrig mer lantbrevbärare.