Jazz å Sånt

Så börjar hösten få fäste och kvällarna är inte längre så ljusa och ljumma. Vad passar då bättre än att krypa upp i favoritfåtöljen och sätta på en bra jazzplatta. Här kommer lite svenska jazzplattor, som jag hoppas ni ska gilla.

Först ut är dragspelaren Markus Asp från Linköping och hans kvartett Frankly Speaking. Gruppen har specialiserat sig på musik skriven av dragspelaren Erik Frank. On the sunny side är deras andra platta. Markus och hans mannar är ambitiösa i sin strävan att återskapa en jazzgenre som var otroligt populär under närmare 30 år, och Erik Frank var en gigant. Plattan kan bedömas på två sätt: mysfaktorn är skyhög, men i ärlighetens namn håller det bara så länge man inte försöker göra jazz av det!

Varför då? Jo, när det kommer är dags för att improvisera så vill killarna mer än kunnandet tillåter! En klok jazzmusiker sa en gång att det du INTE spelar är minst lika viktigt som det du spelar. Alltså, Markus och Johan, stanna upp ibland, andas, låt tystnaden höras. Missförstå mig rätt när jag säger att det måste inte vara ljud hela tiden när ni spelar solo. Inledande On the sunny side of the street är ett talande exempel på det jag talar om.

Den här plattan med Amanda Sedgwick Quintet tycker jag mycket om. Det handlar om bebop med rötterna i det tidiga 50-talet. Shadow and act (pb7) är kvintettens första CD men Amandas fjärde. Plattan inleds med Coleman Hawkins Bean and the Boys som Hawkins spelade in i december 1946. Stilmässigt någonstans mellan swing och bop. Arren är fina och troligen signerade Amanda. Det doftar som en blandning mellan Tadd Dameron och Roffe Ericsons American All Stars. Amandas Parker-doftande altsax är stilren och personlig på samma gång. Kompet med pianisten Leo Lindberg, Kenji Rabson på bas och Moussa Fadera trummor är perfekt. Leos feature-nummer, Leo´s Waltz av Amanda kan jag lyssna på hur ofta som helst. Tyvärr är trumpetaren Dwayne Clemons gruppens svagaste länk. Han är överallt och ingenstans i sina solon. Entusiastisk och med attityd som amerikanska musiker ofta är, till och med när de inte vet vad de gör!

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till Lana Brunells platta, ”Solblues”. Jag har lärt känna Lana som en rivig bluessångerska med stänk av soul och jazz. Här finns det bara fläckvis det som jag anser vara hennes kvalitéer och signum. Bär Dig med mig har stuns med gospelfeeling och mustig barytonsax av Jonas Knutsson och kör. Så mycket jag vill säga har skön bluesgitarr av Jerker Hårdänge som också producerat plattan. Musikaliskt/instrumentellt är plattan mycket bra. Problemet är Lana! Hon verkar tyngd av stundens allvar och har för stor respekt för texterna. Texter som hon oftast skrivit själv. Texterna är mycket personliga och hyllningar till personer i hennes absoluta närhet och jag förstår att Lana har ställt höga krav på sig själv. Kanske för höga. Jag hade velat höra mer av den Lana som har skit under naglarna. Nu gränsar det till schlagersång med gospel-blues-doft, och jag undrar om det var det som Lana var ute efter?

Ni som hörde Love Song Quartet i vintras på NP33 känner igen flera av musikerna på dubbel-CD´n Straight from the Soul (artogrush) med Jesper Kviberg Social Club of Music. Här är trumslagaren Kviberg både bandledare och kompositör. Musiken puttrar och kokar. Ibland finns det lite messenger-doft, vilket jag gillar. Här finns faktiskt lite influenser av Ellington i Carl Bagges arr av Kvibergs Straight from the Soul. Solister som trumpetaren Johan Setterlind, trombonisten Dicken Hedrenius,tenoristen Fredrik Lindborg, pianisten Carl Bagge, och barytonsaxofonisten Charlie Malmberg gör bra ifrån sig. En riktigt bra platta.