Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Jakten på Saarikoskis barndom

Foto: Jennifer Sylvan

Kultur och Nöje2009-04-29 03:00
Jag smyger in på gården till den gamla Berzeliusskolan där Pentti började sitt första skolår: en helt vanlig bakgård. En vanlig öde grå innergård. Här har det inte varit några skolbarn sedan 1967. Men ändå. Jag undrar om han kunde någon svenska alls, den lille Pentti. Det måste ha varit jobbigt annars. Kanske var han retad? Kanske började hans bana som outsider redan här? Nej, jag får gå vidare. Kanske blir det lite mer livfullt på Tunnbindaregatan, var nu det är? Jag får knalla omkring lite och se ut som att jag är på väg någonstans. Så stort är ju ändå inte halva Norrköping. Och jag kan ju inte fråga någon, det verkar ju inte klokt. Tänk om någon känner igen mig. Min nuna syns ju ändå i Folkbladet då och då. Så jag börjar gå, lite halvsystematiskt, avverkar gate upp och gate ner. Jag är börjar bli riktigt svettig, och törstig, dessutom känns det som att en lite för vass tånagel har börjat gräva sig in i sin granntå. Blodvite kanske? Kanske borde jag köpa något att dricka? Kollar i plånkan: En femkrona och en femtioöring. Det blir ingen människa otörstig av. Jag går över Kungsgatan. Letar mig nedåt stan. Tänker på Pentti. Under sitt ganska korta liv hann han med att bli en av det finska språkets största poeter. En ömsint modernist med en stark känsla för det man skulle kunna kalla ett nordiskt vemod. Dessutom introducerade och översatte han drivor av litteratur till finska, bland annat Joyce, Salinger och Henry Miller. Men periodvis han krökade hårt, och var ibland inblandad i de mest bisarra eskapader. Bland annat lär han någon gång på 60-talet, under en backhoppartävling i Lahtis, på fyllan ha slagit vad om att han minsann skulle kunna genomföra ett felfritt hopp i tävlingsbacken, vilket han också ska ha gjort, i mörker, full, i rock och hatt! Och klarat det! Plötsligt står jag bara där: Tunnbindaregatan 14! Här bodde han alltså, den lille Pentti. Det är ett vackert hus, smakfullt renoverat, inte långt ifrån Västgötegatan. Jag går fram och kikar in genom fönstret i porten, ser namntavlan, läser namnen. M Thomsen! Kan det vara Micke Thomsen? Stans legendariske rocktrummis, i Bad Bones, The Great Gypsy Rockers, Sonic Surf City? Senast jag hörde något om honom så bodde han i Katrineholm. Jag ser en skugga röra sig därinne i dunklet och backar undan från porten. En söt tjej i tjugoårsåldern kommer ut ur porten, slänger ett öga på mig, ler kort och rör sig med unga, pigga steg mot stan. Plötsligt känner jag mig gammal, tung och snudd på uttorkad. Jag måste röra mig hem mot Såpkullen, tänker jag. Plåstra om tån, slappa lite. Det är hög tid att runda av expedition Pentti Saarikoski, ändå ett lyckat projekt, på det hela taget. Jag knallar hemåt, tänker på att poeten också bodde sina sista år i Sverige, åtta fridsamma år på Tjörn, med sin svenska hustru Mina Berner. Jag längtar efter den kalla juicen i kylskåpet, efter en svalkande dusch, efter en slatt kaffe och en cigg på balkongen. Kanske en liten tupplur också?
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!