Jakten på Saarikoskis barn

Jag har några alternativa, färdiga varv som jag växlar emellan, med olika längd och olika mycket människor, beroende på min lust och ork att trampa och mitt behov av andra människors ansikten. Men idag finns det alltså ett mål och en verklig mening med min utfärd. Jag ska till gamla Berzeliusskolanpå Plankgatan och efter det till Tunnbindaregatan 14. Varför? Jag återkommer till det. Det är en nästan bisarrt varm apriltorsdag och jag har naturligtvis klätt mig för varmt. Den här tiden av året går det ju bara inte att klä sig vettigt, antingen svettas man eller fryser. Jag rör mig från mina hemtrakter, söder om Strömmen, mot de mer obekanta norra delarna. Det är ju så med oss Norrköpingsbor, i alla fall med oss som drar sig emot de femtio, att är man uppväxt i de södra trakterna så ser man ner lite på de norra, och tvärtom. Det var ju samma sak mellan olika stadsdelar, ja mellan olika kvarter nästan på den tiden, men det här med norra och södra låg snäppet djupare, ungefär som mellan IFK och Sleipner, trots att det ändå var en sån där lite lekfull tråkningsgrej. Jag har aldrig bott på norr, och jag kommer heller aldrig att göra det. Det är liksom inte riktigt hemma. Så, sanningen att säga så hittar jag inget vidare på den norra sidan av strömmen. Kungsgatans sträckning funkar ju. Plankgatan kan jag, eftersom den går utmed Folkparken, och Folkparken kan jag efter alla Valborgsmässoaftnar och all rock i Lejongropen genom åren. Bråddgatan vet jag, mest på grund av Broadway, fiket. Slottsgatan kan jag på grund av Slottet, kåken som var ockuperad av proggare och flummare i slutet av 70- och början av 80-talet: Denkers Love Disko! 200 pers i en rökig liten tvättstuga! Men fler gator än så är det inte, tyvärr. Så Tunnbindaregatan får jag nog leta efter, vad fånigt egentligen. Anledningen till min expedition är att jag för några dagar sedan, som av en händelse, fick veta att Pentti Saarikoski, den store finske poeten och översättaren, som levde ett kort och ganska hårt liv, mellan 1937 och 1983, faktiskt bodde i Norrköping under några år under kriget. Han var här, på flykt undan kriget, under flera perioder och började till och med första klass på Berzeliusskolan, där han lärde sig att läsa och skriva på svenska. Senare i livet kunde han bara erinra sig alla fabrikernas skorstenar, den forsande Strömmen och de goda wienerbröden. Han bodde nämligen under en tid hos Einar Gustafsson, konditor på Wahlbecks konditori på Kungsgatan 5. Så, då är jag framme vid den gamla Berzeliusskolan. Jag är svettig och lite törstig av promenaden i hettan. Jag skulle nog ha tagit keps i alla fall. Men, här gick han då alltså i skolan, den store Pentti Saarikoski, som liten pojke. Krönikan fortsätter imorgon.

Information till våra läsare

Jakten på Saarikoskis barn

Just idag, när jag går backen nedför Kungsgatan, mot Bergsbron, har jag ett mål med min promenad. Andra dagar blir det mest ett ganska planlöst traskande, med någon sorts ungefärlig rutt i bakhuvudet så att jag inte behöver tänka allt för mycket på hur jag ska gå.