Jaha, Junip . . .
JUNIP Republik Publik: fullsatt Betyg: ***
Så där . . . Folkbladets recensent var inte överdrivbet imponerad av Junips konsert på Bryggeriet i torsdags. FOTO: MADELEINE TUOMI
Foto:
Alla var där
I torsdags spelade de i Norrköping och alla ville vara där. En kö av hoppfulla biljettjägare började formas redan vid åttatiden utanför Bryggeriet, dit arrangören Republik flyttat. Vid elvatiden var det omöjligt att komma in utan förköpsbiljett och många besvikna fick vända i dörren. De som kommit dit bildade en högljudd minglande massa som nästan dränkte inledningen av konserten.
Det är rätt lustigt egentligen att sådan timid liten man som José González är föremål för en så hysterisk uppmärksamhet.
Efter ett litet försiktigt "hallå" kickade Junip igång på allvar och fick publikens uppmärksamhet. I alla fall för ett tag. Sedan tröttnade ganska många på att trängas framför scenen för att försöka få en glimt av bandet. Placeringen av scenen var naturligtvis vald för att ge en konsertupplevelse till så många som möjligt, men ändå inte så lyckad då baren var i vägen. Att bandet dessutom satt ner på vanliga stolar med publiken stående framför underlättade inte heller. Ljudet hade svårt att nå fram i den avlånga lokalen men den öronbedövande skramligheten från Bergsbron var som bortblåst, tack och lov.
Junip spelar musik för Pop- och Bibel-generationen med suggestiva, sorgsna ekon av Massive Attack och ibland även Mercury Rev. En sammetsröst och en smeksam gitarr över triphopbeats och utdragna orgelackord. Ibland var det bedövande vackert, ibland bara oengagerat, ända tills kvällen avslutades med Bruce Springsteens "The Ghost of Tom Joad".
Borde inte jämföra
Man kanske inte borde jämföra med José González solomaterial, men det är svårt att inte göra det. Särskilt som Junip egentligen är ett oetablerat band som knappast hade dragit fullt hus om inte sångaren varit den han är. Dessutom märks det ganska väl i låtarna. González smak för abrupta slut, repetitiva fraser och snygga ackordföljder lyser igenom. I Junip finns också rum för mer dramatiska utspel med hjälp av crescendon och dynamik, som jag ibland kan sakna i Josés egna låtar där det lågmälda alltid får sista ordet.
Bra låtmaterial och ögonblick som går rätt in i hjärtat till trots, Junip blev inte mer än ett jaha. Kanske är det avsaknaden av show, mellansnack eller bristen på kontakt med publiken längst bak. Eller kanske att de trots allt inte har slagit på allvar än.
Jag tror i alla fall att snart kommer det här bandet att hyllas som indiepopens frälsare av kritikerkåren med Pop-Terry Ericsson i spetsen. Kom ihåg var ni läste det först.
Så jobbar vi med nyheter