Andra intressen, som politik, kompisar och tjejer tog också över och det gick några år ända in i gymnasiet innan stadsbiblioteket fick en självklar plats i mitt liv igen.
Jag började bli intresserad av litteratur. Eller rättare sagt: jag blev intresserad av författare.
Vår svenskalärare på gymnasiet introducerade oss för svenska poeter, som Gustav Fröding, Karin Boye och Harry Martinsson. Visst, de skrev bra dikter som rimmade så fint och handlade om kärlek köpt för pengar, att det gör ont när knoppar brister, om hur det känns när saknaden själv förliser och sånt, men det var deras personer fascinerade mig mest: Frödings melankoliska galenskap, Boyes svala skönhet och död för egen hand och Martinssons bakgrund som fattighjon och sjöman.
En sån ville jag bli, en poet – för det var ingen annan. Jag skulle bli unik och jag började omedelbart kalla mig för poet, och jag kluddade obegripligheter i en anteckningsbok som jag alltid hade i innerfickan.
Andra fick läsa och höra mina plågsamheter, men ingen förstod, men det gjorde inget för det gjorde inte jag heller, men det sa jag ju inte. Ju obegripligare desto bättre, var min enkla estetik, för jag ville vara svår, för om jag satte mig själv på ett elfenbenstorn av självtillräcklighet så var jag oåtkomlig. Ingen annan jag kände läste ju dikter, hur skulle de då kunna veta hur dikt ska vara skriven, om mina dikter var bra eller dåliga?
Nåja, jag drevs nog också av en uppriktig inre drift att uttrycka mig. Den inre ödslighet jag levde i, och den lika obegripliga som fasansfulla skräck som ibland slog klorna i mig behövde få tömmas ur mig, och det var skriva jag ville göra.
Så, i övre tonåren var jag tillbaka i stadsbiblioteket igen, flera dagar i veckan. Under många timmar långa sessioner, som växlade mellan lyrikavdelningen och biblioteksfiket för ett par muggar kaffe och ett par cigg, tog jag reda på alla möjliga litterära ismer och läste dessa ismers poeter. För någon ism ville jag hålla mig till, jag ville inte längre hålla mig till någon bergtrollande Fröding, eller en knoppbristande Boye, hur melankolisk jag än var, nej jag lierade mig med gränssprängarna, omstörtarna, även om de var verksamma för ännu längre sedan. Så jag plöjde symbolister som Rimbaud, dadaister som Tzara, surrealister som Eluard och futurister som Majakovskij, som blev min första stora poetidol. Samtidigt plitade jag egna små spretiga, koffeindarriga försök i min anteckningsbok som jag sedan läste upp för tillkämpat roade vänner på bibbanfiket, eller på hemmahaket New Delhi under helgen.
Stadsbiblioteket blev alltså min litterära skola, och jag var väl min egen handledare, i en helt odisciplinerad och lätt förvirrad, men ändå oförtruten och hungrig anda.
Del 3 kommer torsdagen den 10/2.