Som liten var jag en duktig solig gosse som var snäll och följsam i det mesta, men i mitt fördolda var jag tvärtom, min unga själ var förpestad av antipatier, av att aldrig kunna integrera alla trevligheter som alla andra barn gillade. Men jag bet ihop om mitt förakt, för det värsta jag visste var gräl, bråk och dispyter.
Till exempel avskydde jag Televinken. Jag fattade redan som tre-fyraåring att den oförskämde lille träskallen var ute efter mig. Jag kunde se hur han riktade sitt stela retsamma flin mot mig när tant Anita inte såg, och jag fattade direkt att den där flådiga trafikklubben han alltid dillade om hade startats enbart för att kränka mig. Att sedan mamma skickade en av mina teckningar till Pekka Langer gjorde inte det faktum att vi var för fattiga för Televinkens äckliga trafikklubb bättre. Teckningen föreställde en solig liten duktig gosse som stannade för röd gubbe. Att jag fick ett snällt vykort tillbaka från Pecka, lyckades inte heller lindra min bitterhet.
Jag hade ingen aning om vem Pekka Langer var.
En mörk söndagskväll tvingades jag följa med min syster till det nya biblioteket i Hageby. Tanten som ritade och hittade på böckerna om Plupp skulle komma dit och berätta. Jag var väl sex år och syrran åtta, och syrran skulle passa mig och tyckte att det skulle bli jättekul. Jag hatade Plupp. En osynligt troll med blått hår som bara sa plupp plupp hela tiden och som umgicks med läskiga små djur. Det var massor med gapiga ungar inne i biblioteket och alla var de präktiga små Pluppälskare. De lyssnade så snällt på tanten som visade diabilder och pratade. Jag suckade inombords och bet ihop, och när vi gick hemåt igen hade jag i mitt nattsvarta inre bestämt mig för att hata Plupp i hela mitt liv.
Det är ett löfte som har stått sig.
När Pippi Långstrump kom på teve blev jag kär i Annika och rädd för Prussiluskan. Hennes mun passade inte ihop med pratet och det gjorde mig skräckslagen. Det var först som vuxen jag fick klart för mig att det var en tysk skådespelerska som fick dubbas till svenska. Varför det förhöll sig så vet jag inte.
Pippi var avskyvärd, med sina långa skitiga skor på kudden. Och hon som var så rik gav aldrig pengar till fattiga och hon var uppkäftig mot alla vuxna, ja till och med mot poliser. Det var ju solklart att hon skulle låsas in på barnhem. Ett barn kan ju inte bo ensam, inte med ett läskigt sockerdrickaträd på tomten och skummisar som bryter sig in hela tiden.
En svinkall aprillördag när jag var nio år blev jag tvingad att följa med på alla andra barns önskedröm: Jag skickades med en av pappas kompisar och hans båda döttrar till Kolmårdens djurpark för att se Pippi livs levande. Jag blev åksjuk och döttrarna var fnittriga och retades och jag frös och när vi kom fram till det förbannade vilda västernfortet längst in i djurparken så var det så mycket folk att vi bara såg Pippi som en liten prick långt bort.
Och det var inte ens Pippi, det var Inger Nilsson som spelade Pippi.
Nej, jag var en hardcore Agaton Sax-kille, en futuristisk Tänkande August-wannabe.