Runt tioårsåldern var jag ett musikpucko. Jag sa att jag tyckte om låtar som de vuxna gillade. Så när farfar satt bredvid pappa i framsätet och smågrät till Anita Hegerlands Mitt Sommarlov från en knastrig bilradio, när vi åkte till landet på lördan, fattade jag att jag skulle ha den som favorit. Det var naturligtvis någon sorts omogen bekräftelsestrategi. Vuxna gillade käcka och rejäla barn, och Anita Hegerland var väl så pigg och helylle man kunde bli?
Men så var det inte någon dirket musikalisk miljö hemma. Det var ju bara radio som fanns då, i slutet av 60- och början av 70talet, och vår enda lilla transistor stod på fönsterbrädan i köket och skramlade fram Frukostklubben och Ring Så Spelar vi för de vuxna. För på teve var det aldrig någon ung musik, förutom Opopoppa som bara körde bara en massa Tassavalan Presidenti och Samla Mammas Manna och annat som fick en att gäspa inom en minut, sånt som aldrig var med i Tio I Topp.
Jag var egentligen inte intresserad.
Jag gillar Där Björkarna Susa, pappa - precis som du.
Den heter ju Barnn - doms - hemmet. Kan du inte lära dig det?
Ja det var radio som gällde, men julen 1971 förändrades läget. Syrran fick en liten blå liten radio, en egen, som hon hela tiden hade påslagen inne i vårt rum. Nu började vi höra på Tio I Topp mer koncentrerat för att hänga med i utvecklingen på listan. Ibland försökte vi ratta in Radio Luxembourg, och genom störningarna kunde vi höra helt ny, spännande musik..
Wow!
Sommaren -72 fick syrran en liten monogrammofon (inte jag, jag önskade mig käcka pojksaker: en präktig hockeydräkt, fast jag avskydde hockey, rejäla byggmodeller fast jag helt saknade tålamod och fingertoppsmotorik).
Nu slog musiklivet i taket direkt.
Syrran och jag började spara pengar för att köpa skivor. En lördag cyklade jag och pappa runt mellan stans alla skivbutiker (och det var många då) och letade efter den låt som skulle bli min första singel. Det var en låt som för mig var någon sorts kompromiss med min gamla duktighetsiver, för båda pappa och jag gillade den, och till slut fick vi tag på den: Neil Diamonds Song Sung Blue.
Jag älskar den låten fortfarande, naturligtvis.
Sedan följde en om inte strid, så i alla fall kalvigt personlig räcka av skivor: Elton Johns Crocodile Rock samma höst, och ja - min enda riktiga skamfläck: Gary Glitters I'm the Leader of the Gang (I Am), en låt som var lika vidrig då som nu, oavsett hans nutida pedofildomar.
Men detta juvenila snedsteg rättades till, på ett både stilfullt och klassiskt sätt. Min första LP blev New York Dolls debut och min andra var Nazareths Razamanaz.
När jag så köpte BowiesDiamond Dogs så var min inledande LP-triad något som kan stå med näsan i vädret än idag, även om jag faktsikt tyckte att Diamond Dogs var rätt trist.
Men det var ju som sagt - då.
