Jag tänker att jag vill vara lite så där halvprålig idag.
Jag ska ta mig igenom musiktidningen Rolling Stones lista 500 Best Ever album.
Ja, jag ska höra på Best Ever Albums idag. Jag ska lyssna på ”Ok Computer” med Radiohead på plats nummer ett, fast det låter som om Thom Yorke gråter psykotiskt. Jag ska höra på ”Pet Sounds” med Beach Boys på plats tretton, fast dom låter som en kör av kastrater. Jag ska lyssna igenom Beatles ”Revolver” på nummer tre, fast den är så dåligt producerad så att det låter som George Harrison spelar gitarr i en burk Bullens Pilsnerkorv två kilometer från studion. Och så naturligtvis den paralyserade ”The Dark Side of the Moon”.
Jo, jag ska tänka att jag skriver The Dark Side of the Moon med små bokstäver i of och the som man ska, och jag ska skriva så utan att ha en ening om varför, som om jag vet, som om jag är en sån som vet, den typen av snubbe, en riktig Best Ever albums-kille. Och så ska jag lyssna på ”The Velvet Underground and Nico”, förstås, fast det är dötrist, precis som allt med dom; Moe Tuckers släpiga trumbankande, Sterling Morrisons fåniga gitarr. Men jag ska lyssna på på Velvet Underground i alla fall, för att få vara en sån som lyssnar mig igenom Best Ever Albums-listan, att jag får vara en sån som har alla Best Ever Albums, som bara har Best Ever albums i hyllan, ja alla femhundra.
Ja till och med Jeff Buckleys ”Grace” på plats tjugosju fast han låter som en hysterisk gammal kärring, ja till och med Televisions ”Marquee Moon” på nummer sextio ska jag tvinga i mig, med det där evinnerliga, infantila gitarrbögandet, när Tom Verlaine och Richard Hell är så inne i sitt maniska gnissel så att dom blir autistiska. Eller The Smiths ”The Queen Is Dead” när Morrissey wailar så han låter som Christina Aguilera på tjack.
Ja, jag ska till och med lyssna igenom ”Forever Changes” med Love (på plats sextiosex). Jag ska digga loss utav bara helvete till Forever Changes med Love och hela tiden tänka att jag har en av världens Best Ever Albums i min extrema hylla.
Ja jag ska fan ha ett par vittnen i soffan som ser mig. Jag ska slita in dom från trappen, tvinga ner dom i soffan och säga åt dom att vara jävligt tysta. Dom ska få vittna om min Best Ever Albums heldag. Bevittna mig, bevittna att jag har dom. Alla femhundra och att jag kan varenda låt utantill så att jag kan mima lite till allihop, att jag kan lira luftgitarr till alla, ja till och med till Marquee Moon. Så ska jag släppa ut vittnena klockan sju igen, bevittnad och bekräftad. Som en ikon i vår stad, ja i hela riket kanske.