Jag är en torterare. Varje dag negligerar jag varelser som behöver födas och tas om hand. Inte för att jag vill utan för att det bara blir så. Utan goda intentioner hade jag till och med varit en mördare. Jag ser inte efter varelser som tyvärr saknar tal- och kommunikationsförmåga och är helt beroende av mig. Skulden är enorm. Ändå får jag inte tummen ur. Eller saknar jag kapacitet och förmåga?
Jag är ingen växtmänniska. Mina fingrar är så ogröna som det går. Jag försöker aktivt äga så få växter som möjligt. Försökt bespara de gröna från olyckan som är jag. Rosor eller andra blommor med kort livslängd fungerar då man inte kan göra så mycket innan de dör framför ögonen på dig, men krukor...vilken vånda.
Jag är ganska högljudd om vad jag känner inför krukväxter, just för att slippa få dem. 2009 fick jag dock flera krukväxter och två av dessa finns på min arbetsplats. En av dem fick jag med orden ?det här är en garderobväxt, de kan man inte döda?. Orden finns i huvudet varje dag när jag ser den delvis gulnade växten. Garderobväxter, låt mig presentera mig själv, jag är den som har förmågan att döda även er! Den andra blomman är vissen och det är endast bladen som har någon acceptabel färg.
Varje dag känns det som att jag släppt ut dessa varelser ut i öknen. Att de konstant är törstiga och vad jag än gör så hjälper det inte. De kanske skriker sig hesa utan att vi hör. Tänk vilket lidande jag har skapat. Blommor som ska liva upp vardagen ger istället en evig ångest. Det går heller inte att slänga dem för jag kan ju inte bidra till att de dör medvetet.
Egentligen tycker jag växter och blommor ska tillhöra naturen. Där är de inte beroende av andra utan endast väder och gudarna...precis som resten av oss. Ute i parker och skog får de leva som det var meningen att de skulle. Men vi människor har en vana att anpassa och ändra andra efter våra egna behov. Blommor inomhus därför att de är vackra och renar luften. Tänk också på husdjur. Tama och fångade därför att vi vill ha sällskap, skydd och annat som säkert gör husdjur värdefulla. Eller säger jag allt detta därför att jag inte klarar av växterna och vill undfly min egen skuld som fiende till växtlighet och liv?