Lägesrapport. Jag skriver en hemtenta i kursen Litterär tolkningsteori. Det känns fruktansvärt svårt och jag börjar tvivla på att jag någonsin ska klara av det. Jag är också en smula rädd för läraren, som under seminarierna brukar titta på en med ett slags leende som skulle kunna betyda att han är välvilligt inställd – eller att han inombords skrattar åt vår idioti.
Jag börjar också drabbas av existentiella tvivel. Tolkningsteori handlar om hur vi förstår den litterära texten. Jag tänker att det inte finns någon förståelse, att alla människor är så himla olika att det verkligen inte går att förstå någon annan. Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag. Det Finns Ingen Förståelse. Och det är lite deprimerande, för en vill ju att andra ska fatta, liksom.
För att klara av hemtentan och alla djupa tankar börjar jag dricka kaffe. Det ger mig en sorts identitetskris – jag är ju egentligen en person som bara dricker te. Jag har satt gränsen vid att brygga kaffe själv, hemma, det gör jag inte, alltså måste jag gå till ett kafé. Jag märker att kaffe är mina största utgifter. Ytterligare en identitetskris och en känsla av skam för jag är ju, vill ju vara, en person som inte dricker kaffe eftersom kaffe till exempel bidrar till exploateringen av jorden och miljön och människorna och djuren. Panik.
Parallellt med detta känner jag mig lite… heartbroken (alltså, jag försökte hitta ett bra ord på svenska men kunde inte, hjärtkrossad låter för konstruerat poetiskt och alla andra former av sorg-saknad-ledsen-passionerade ord hade inte samma populärkulturellt dramatiska klang) på grund av ett par fantastiska personer jag träffade i Belgrad som känns väldigt avlägsna.
Dessutom är jag förkyld. Detta miserabla läge gör att jag överväger att skaffa tumblr (alltså en sorts mini-bild-blogg grej där en kan följa andra personer som har tumblr, typ). Två av mina vänner hävdar att tumblr räddat deras liv. Att tumblr närmast är deras liv. Att allt finns där, på tumblr. Den ena skickar en länk till ett tumblr-inlägg, en bild med lila glittrande text som säger: ”cute, shy, and ready 2 cry” och förtydligar att det är så hon känner inför sin hemtenta. Jag känner exakt likadant och talar om för min vän att jag på allvar funderar på att skaffa tumblr, så att jag får se mer av dessa fantastiska budskap. Jag känner att det kommer rädda mig från Dickinson, Gadamer och intentionsbegreppet.
Sen tänker jag att tumblr är nog som kaffe. Jag skulle börja dricka mer mer och mer tumblr-elixir. Det skulle krävas mer för att trösta mig. Och jag är ju en person utan tumblr. Rädslan för identitetskris hänger som ett lila glitter över mig och jag går tillbaka till intentionsbegreppet.