Han var ingen konstnär och hade knappt satt sin fot på ett museum innan olyckan. Nu blev han hyllad som konstnär i de stora tidningarna. Han kunde inte förlika sig med sitt nya öde, med konstnärskallet. Journalisten hade tagit det för givet. Det var ju en fantastisk historia, en byggjobbare, en vanlig knegare, som blir amputerad och upptäcker att han gått och blivit konstnär.
”Jag är inte lycklig, sade han, jag är ingen konstnär. Det här är inget kall. Det är bara något jag måste göra. Det är bara något som måste läcka ut, som ljus under en dörrspringa.”
Jag tyckte om det där, som ljus under en dörrspringa. Som när man var barn och såg det där ljuset parkerat under dörren och man hörde mamma och pappa, hur de gjorde sig i ordning för natten, hur de talade lugnt och dämpat om dagen som gått, om morgonen eller om vad som helst.
Det är som om det finns en liten plats för mig i det där väldiga postfacket där ute, en liten hylla för mig att singla in på. Jag har en uppgift. Den är större än vad jag är. Och vem är jag att sätta mig på tvären? Om jag går nu hinner jag ner på den italienska restaurangen på hörnan i korsningen en bit bort och beställa ett glas blodrött vin. Det är jag värd. Satan i gatan vad jag är värd det där glaset.
Ändå låter jag bli.
Frihet är inte alltid lyxen att välja. Frihet är också att stå emot, att inte falla till föga.
Jag är oändligt ledsen.
Och jag är oändligt stark.
På min blogg kraxar krökorna. Ju svagare jag vågar visa mig, desto hungrigare blir dräggen i sina attacker. Vad är det med svaghet som provocerar så? Jag avskyr människor som självdegraderas, som förminskar sig själva. De sviker hela mänskligheten.
Jag har beslutat mig för att bli ännu mer transparent, ännu mer ärlig. Det ska bli ännu lägre trösklar mellan skrivande och liv.
Jag ska läcka liv ut ur mina porer. Jag ska vara exakt det jag skriver. Först så kan något av det jag gör bli av vikt för någon annan. Varför? Eftersom du är som jag.