"Jag ska få en egen pr-person"

Men de allra flesta verkar brinna av en obändig längtan efter att uttrycka sig i skrift. De har ett passionerat förhållande till text och allra helst vill de ge uttryck för sin personlighet, sina erfarenheter och egna åsikter, vare sig det nu är omvandlat till fiction eller rent självbiografiskt och allt där emellan. Det är inte svårt att dra slutsatsen att många som skriver är barn av vår individualistiska tid där jag, jag, jag alltid kräver att finnas i centrum, uppmärksammas, dissekeras och omskapas. Samtidigt satsar förlagen på debutanter. Ett nytt namn kan i bästa fall innebära större uppmärksamhet och större försäljning än när andra eller tredje romanen ska marknadsföras av någon halvkänd författare. Massmedierna är hela tiden ute efter nya ansikten, nya böcker, gärna med nya ämnen och åsikter. Allt som är nytt och fräscht är intressant. Jag läste någonstans att aldrig har så många romandebutanter sommarpratat i radio som i år. Det är många som får sin kvart i rampljuset och snart är det kanske min tur? Det känns både spännande och lite otäckt. Allt ligger framför mig, tillräckligt långt fram för att fortfarande vara lite overkligt. Inte förrän i april nästa år ska författardebuten på stort och välkänt förlag gå av stapeln. Jag är antagen och jag tror förlagsfolket hyser stora förhoppningar. Men vad krävs av mig? Ännu så länge har jag bara skrivit på ett kontrakt och fått ett litet förskott utbetalat. Men till hösten ska jag få en egen pr-person, förklarade förläggaren. Det låter ju bra... eller kanske är det någon jag ska springa och gömma mig för? Vad gör en pr-person? Har åsikter om min frisyr och vikt? Är det jag eller boken som ska marknadsföras, eller är det kanske både och? När jag var ung tänkte jag alltid att skriva böcker ska jag göra när jag blir gammal. Först leva ett spännande och omväxlande liv men sedan, när man blir medelålders och inte längre är lika gångbar och har peakat i karriären, vad återstår då? Jo, att skriva, för det fiffiga med att vara författare är ju att det inte spelar någon roll hur man ser ut, eller pratar eller för sig i stora folksamlingar. Nu återstår bara en stilla skymning fram till pensionen och vad är då bättre än att ägna den tiden åt att fantisera och författa? Eller, hemsk tanke, är det så att människor kommer att bry sig om vem jag är, inte bara läsa min roman Kokongen och vara nöjda med det? Jag lugnar mig när jag läser på Bonniers hemsida att bara det förlaget ger ut 150 böcker per år, nästan en bok varannan dag. Jag försvinner nog obemärkt i mängden... eller vänta, det vill jag ju inte. Jag vill att många ska köpa min bok, så att jag kan köpa mig tid och fortsätta skriva. Jag har förstått att det bara är en handfull människor i Sverige som verkligen kan försörja sig på sitt författarskap. Marknaden är begränsad, vi är inte så många som läser på svenska och de böcker som översätts till andra språk verkar mest vara deckare. Jag har inte skrivit en deckare även om det faktiskt finns ett mord med i berättelsen. Som sagt, allt ligger framför mig, än finns tid att dagdrömma, samtidigt är det både med bävan och förväntan jag tänker på vad som ska ske under nästa år. Kanske ska jag ändå beställa tid hos frisören och sluta äta kakor?

Information till våra läsare

"Jag ska få en egen pr-person"

Många drömmer om att skriva och ge ut böcker, att bli författare. När jag surfar på nätet och läser bloggar om att skriva, det finns massor, känns det som om epitetet författare ibland är viktigare än själva skrivandet.