– Du kan visst bara sånt som är från förra århundradet, säger hon. Där flickorna är små och så söta så. Eller sitter i varje hamn och väntar på att knulla med en svensk sjömánn va.
Jag försöker förklara för henne att förra århundradets danslåtar är ett unikt svensk kulturarv som lever och som fortfarande kan höras i Allsång på Skansen.
– Lilla ja, lilla ja, med Fritiof Andersson, säger hon. Vilken kvinnosyn! Och Flickan i Havanna. Som om det vore roligt att vara fnask!
Se där, hon kan visst lite Evert Taube fast han är gammal och skrev på svenska. Här finns kanske en möjlighet att påverka hennes musiksmak. Jag berättar att Taube utvecklades. Flickan i Havanna skrev han 1922. Flera år senare, 1950, var fnaskandet inte alls lika roligt i Pepita dansar. Och som den världsmedborgare han var tog han avstånd från rasismen redan 1936 i Balladen om Gustaf Blom: ”En skiftning i kulören, det gör väl ingenting, nej hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing.”
– Men hans kvinnosyn! säger kusinbarnbarnet för att inte ge upp alltför lätt. Söta fräknar och mun röd som smultron va!
Jag får erkänna att jag saknar fula flickor i svenska sångtexter. I amerikanska finns de, där är feta flickor alltid fula. Hos oss får man gå tillbaka hundra år till 1909, när Emil Norlander skrev om Amanda Lundbom. Hon var fyllda trettifem men såg ut som femtifem och hade ”en säng med sängomhängom, så att man ska slippa si, hur den ser ut som bor däri”.
Det är givande att diskutera med ungdomar fast de verkar bo i ett främmande land, eller kanske just därför. Jag tar upp ordet neger som förekommer i många svenska sångtexter men som nu helst ska bytas ut mot nån omskrivning.
Ska jag göra våld på Karlfeldt i Svarta Rudolf: Så böjde han krullig hjässa, en afton i de färgades by? Eller på Taubes Tatuerarvalsen: Nere i Bahia, hej sjung falleria, var det bara färgade och skräll och skrik? 1936 skrev han: Jag är fri, jag har sonat mitt gräsliga brott, som i dråp av en neger bestod. Här går det rent musikaliskt lika bra med färgad, men har jag rätt att kränka Taube som litterär upphovsman?
En av de äldre låtskrivare som ännu uppskattas är Martin Nilsson (1890-1963). Av honom sjunger vi fortfarande Gamla Nordsjön och Polkan går. 1924 skrev han åt Ernst Rolf valsen Från Frisco till Kap som slutar: ”Vartenda niggerfjås ä alltid pigg gunås, så fort hon vädrar en swedish matrås”.
Den har kusinbarnbarnet aldrig hört, men hon tycker jag gör rätt när jag censurerar den versen. Sen säger hon:
– Neger kan väl få heta neger på svenska. Man ändrar väl ingenting med att bara byta ord. Som att kalla zigenare för rom. Då låter det som om nåt har ändrats och så slipper man förbättra för dom det gäller. Va?
Det kan man fråga. Och här började en diskussion som varade halva natten och handlade om något helt annat än musik.